Civil olydnad

Bilden från ett av Vattenfalls kolkraftverk i Berlin oktober 2019

Fredlig civil olydnad vilar på en lång tradition och är en självklar grundprincip för allt arbete inom Extinction Rebellion (XR). Här ges först en kort historisk introduktion till civil olydnad som en form av fredligt (icke-våldsamt) motstånd och sedan exempel på hur denna protestform har legitimerats i demokratiska samhällen. 

Sit-in —  att ockupera en plats

Att en eller flera personer ockuperar en plats för att genomföra en protest brukar kallas ‘sit-in’. De som protesterar samlas öppet och iögonfallande på en plats eller i en byggnad, och vägrar att flytta på sig om deras krav inte tillmötesgås. En sit-in är en form av civil olydnad, det vill säga en medveten och öppen handling som bryter mot lagen därför att denna är orättvis, omoralisk eller icke-konstitutionell. Ibland riktar sig protesten inte mot en specifik lag utan mot en regeringspolicy som lagen är förknippad med. Ibland är kopplingen till den lag som överträds obefintlig, och protesten är symbolisk, ett indirekt sätt att protestera mot policyn och att störa verksamheten hos den organisation som protesten riktar sig mot. I alla dess former syftar fredlig civil olydnad till att sprida medvetenhet om en fråga bland allmänheten.

Som protest mot sociala och politiska orättvisor användes sit-in framgångsrikt av den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet. På restauranger över hela landet satte sig färgade personer på platser reserverade för vita och vägrade flytta på sig när de inte blev betjänade. Dessa sit-ins och andra former av organiserade massprotester mot rasförtrycket i USA ledde så småningom fram till Civil Rights Act 1964 och Voting Rights Act 1965 (vilken tog bort rasmotiverade hinder för att få rösta). Även om dessa protester var fredliga, i betydelsen att aktivisterna inte utövade våld och inte heller förstörde saker, så var de förstås störande och tvingade flera restauranger att stänga om de inte accepterade att betjäna färgade personer. I flera fall var aktionerna olagliga, även om detta långt ifrån alltid var så entydigt, då olika lagrum kunde stå mot varandra (i första hand lokala lagar mot federala).

En legitim politisk protest?

Frågan om civil olydnad kunde vara en form av legitim politisk protest i ett demokratiskt samhälle sysselsatte många amerikanska intellektuella under 1960- och 1970-talen. I ljuset av dess till synes lugna och fredliga former (även om detta i viss mån är en idealisering), men framför allt då protesterna framgångsrikt påskyndade en social och politisk förändring, menade flertalet av dessa debattörer att civil olydnad skulle betraktas som en legitim form av social och politisk protest. Detta innebar dock inte att den var – eller skulle vara – laglig; själva poängen med civil olydnad är just att man bryter mot lagen. 

För statsvetare och jurister blev frågan om civil olydnad skulle anses legitim en central politisk fråga och man konstruerade flera sinnrika försvar för denna form av politisk protest. Mest känd är kanske John Rawls definition av civil olydnad som “en publik, icke-våldsam, moralisk och samtidigt politisk handling som strider mot lagen och vanligen utförs i syfte att förändra lagen eller regeringens politik”. För Rawls är sit-in en form av indirekt civil olydnad som bryter mot lagar om intrång eller hemfridsbrott. Det är en politisk handling i betydelsen att aktivisten “handlar i namn av en allmänt delad förståelse av rättvisa som grund för den politiska ordningen”, och för att vara berättigad måste civil olydnad begränsas till fall av “substantiell och tydlig orättvisa”, där den politiska majoriteten har misslyckats. Genom att ta till civil olydnad så vädjar aktivisten till “allmänhetens rättskänsla” och den utgör en form av – eller försök till – samtal med makthavarna. 

Civil olydnad anammas av nya proteströrelser

Samtidigt med detta offentliga samtal om civil olydnad, som i sig skapade en social och politisk legitimitet för både civil olydnad i allmänhet och sit-in i synnerhet, så anammade nya proteströrelser denna strategi. Sålunda organiserade funktionshindrade sit-ins med rullstolar på myndighetskontor; feminister ockuperade tidningsredaktioner; Vietnam-demonstranter brände både mönstringskort och amerikanska flaggor, bägge två olagliga handlingar. Andra genomförde betydligt lugnare protestformer, som när John Lennon och Yoko Ono i protest mot Vietnamkriget 1969 stannade kvar i sängen i två veckor – det vill säga en ‘bed-in’.

Under 1980- och 1990-talet var det återigen nya grupper som tog till dessa former av fredlig aktion: kärnvapenmotståndare och gay-aktivister. I Västeuropa och särskilt i Tyskland var utplacering av kärnvapenstridsspetsar under denna tid en het politisk fråga och det genomfördes många olagliga protestaktioner, både mot militärbaser och politiska institutioner. En tongivande intellektuell som försvarade denna form av politisk protest var Jürgen Habermas, som i ett långt tal hållet vid ett kulturmöte för det västtyska socialdemokratiska partiet, beskrev civil olydnad som ett “lackmustest” för en fungerande demokratisk stat. Denna tanke att tolerans och acceptans av civil olydnad är ett tecken på mognaden hos en demokratisk stat genljuder av en formulering hos Rawls, som menar att “ett begrepp om civil olydnad är en del av en teori om ett fritt [det vill säga demokratiskt] styre”. 

Fredlig civil olydnad — en grundtanke i XR

Fredlig civil olydnad är en grundtanke i XR. Vi uppmuntrar till civil olydnad därför att vi tror att det är nödvändigt. Vi ber människor hitta ett personligt mod så att vi tillsammans, kollektivt, kan göra det som är nödvändigt för att åstadkomma förändring.

Referenser (urval)

Hannah Arendt, “Civil Disobedience” (1970), i Crises of the Republic (New York, 1972)

Hugo A. Bedau, “On Civil Disobedience”, The Journal of Philosophy, Vol. 58, No. 21 (1961)

Virginia Black, ”Two Faces of Civil Disobedience”, Social Theory and Practice, Vol. 1, No. 1 (1970)

Kimberley Brownlee, Conscience and Conviction: The Case for Civil Disobedience (Oxford, 2012)

Robin Celikates, “Democratizing Civil Disobedience”, Philosophy and Social Criticism, Vol. 42 (2016)

Carl Cohen, “Civil Disobedience and the Law”, Rutgers Law Review, Vol. 21, No. 1 (1966)

Candice Delmas, A Duty to Resist. When Disobedience Should Be Uncivil (Oxford, 2018)

Candice Delmas & Kimberley Brownlee “Civil Disobedience“, Stanford Encyclopedia of Philosophy (2021)

Ronald Dworkin, “On Not Prosecuting Civil Disobedience”, The New York Review of Books, June 6, 1968

Ronald Dworkin, “Civil Disobedience and Nuclear Protest”, i A Matter of Principle (Cambridge, 1986) 

Harrop A. Freeman, “The Right of Protest and Civil Disobedience”, Indiana Law Journal, Vol. 41, No. 2 (1966)

Peter Glotz (Hrsg), Ziviler Ungehorsam im Rechtstaat (Frankfurt, 2014)

Carolyn Grose, “Put Your Body on the Line: Civil Disobedience and Injunctions”, Brooklyn Law Review, Vol. 59 (1993-94)

Jürgen Habermas, ”Ziviler Ungehorsam – Testfall für den demokratischen Rechtsstaat. Wider den autoritären Legalismus in der Bundesrepublik”, P. Glotz (Hrsg.), Ziviler Ungehorsam im Rechtsstaat (1983); engelsk översättning: “Civil Disobedience: Litmus Test for the Democratic Constitutional State”, Berkeley Journal of Sociology, Vol. 30 (1985)

Niels Hebert & Kerstin Jacobsson, “Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister”, Demokratiutredningens skrift, nr 27 (SOU 1999:101) 

Menachem Marc Kellner, ”Democracy and Civil Disobedience”, The Journal of Politics, Vol. 37, No. 4 (1975)

Sandra Laugier, “Disobedience as Resistance to Intellectual Conformity”, Critical Inquiry 45 (2019)

Bruce Ledewitz, “Civil Disobedience, Injunctions, and the First Amendment”, Hofstra Law Review, Vol. 19, No. 1 (1990)

Bruce Ledewitz, “Perspectives on the Law of the American Sit-in”, Whittier Law Review, Vol. 16 (1995)

J. L. LeGrande, “Nonviolent Civil Disobedience and Police Enforcement Policy”, The Journal of Criminal Law, Criminology, and Police Science, Vol. 58, No. 3 (1967)

David Lyons, “Moral Judgment, Historical Reality, and Civil Disobedience”, Philosophy & Public Affairs, Vol. 27, No. 1 (1998)

Rex Martin, “Civil Disobedience”, Ethics, Vol. 80, No. 2 (1970)

John Morreall, “The Justifiability of Violent Civil Disobedience“, Canadian Journal of Philosophy, Vol. 6 No. 1 (1976)

Aldon Morris, “Black Southern Student Sit-in Movement: An Analysis of Internal Organization”, American Sociological Review, Vol. 46, No. 6 (1981)

Albert Ogien & Sandra Laugier, Pourquoi désobéir en démocratie? (Paris, 2010)

John Rawls, A Theory of Justice (1977)

William E. Scheuerman, The Cambridge Companion to Civil Disobedience (Cambridge, 2021)

Christopher Schmidt, “Divided by Law: The Sit-ins and the Role of the Courts in the Civil Rights Movement”, Law and History Review, Vol. 33, No. 1 (2015)

Stuart Schrader & David Wachsmuth, “Reflections on Occupy Wall Street, the State and Space”, City, Vol. 16, No. 1-2 (2012)

Frank E. Schwelb, “The Sit-in Demonstration: Criminal Trespass or Constitutional Right”, New York University Law Review, Vol. 36 (1961)

Henry David Thoreau, “On the Duty of Civil Disobedience” (1854)

Stellan Vinthagen, A Theory of Nonviolent Action. How Civil Resistance Works (London, 2015)

Michael Walzer, “The Obligation to Disobey”, Ethics, Vol. 77, No. 3 (1967)