XR Sverige till Belgien
27 april 2025
Hej! Vi är tre aktivister från Sverige som för några veckor sedan åkte på en stor massaktion i Belgien, arrangerad av rörelsen Code Rouge/Rood. Det här är vår berättelse.
Introduktion till Code Rouge/Rood
Först en introduktion till Code Rouge/Rood (hädanefter benämnt CR). Det är en belgisk rörelse för social rättvisa och klimaträttvisa, som stöds av många olika organisationer och rörelser, inklusive XR Belgien. De fokuserar på massiva civil olydnadsaktioner, men till skillnad från XR Sverige, där öppenhet med sin identitet är en central princip, så görs CRs aktioner anonymt, med täckta ansikten och likadana dräkter, med samma princip som exempelvis den tyska rörelsen Ende Gelände: Att om tillräckligt många blir gripna men ingen kan identifieras så överbelastas rättssystemet och aktivisterna måste släppas. Även om anonymiteten inte ligger i linje med våra principer finns det en nytta med att lära sig av andra som kämpar för samma saker.
Denna aktion var den femte stora CR-aktionen. De fyra senaste har varit mot fossilindustrin (TotalEnergies två gånger, Engie en gång och flygindustrin en gång) men denna gång var fokus på agroindustrin, dvs den industri som agerar som mellanhand mellan jordbrukare och konsumenter och köper, processar och distribuerar jordbruksprodukter. Innan aktionen hade turer gjorts för att träffa jordbrukare, fackförbund och andra aktörer som jobbar för jordbrukares och arbetares rättigheter för att lära sig om deras kamper och förutsättningar och skapa allianser.
Agroindustrin valdes som måltavla då den har gjort stora vinster de senaste åren, samtidigt som jordbrukare får allt större ekonomiska svårigheter och konsumenter möts av allt högre matpriser. Ett ständigt fokus på ökad produktion och konkurrens mellan jordbrukare driver fram djup plöjning, intensiv kemikalieanvändning, monokulturer och andra metoder som till en början må vara produktiva, men som i längden försämrar jordhälsan och skadar miljön. I samma veva slås fler och fler jordbrukare ut av konkurrensen, även från andra regioner via frihandelsavtal som EU-MERCOSUR, och arbetsförhållandena inom agroindustrin är inhumana, i synnerhet för migrantarbetare.
Visionen för CR är matsuveränitet: Ett jordbrukssystem där jordbrukare får rättvist betalt för sina produkter och producerar hälsosam mat för den lokala befolkningen, istället för att fokusera på exportvärde. Ekonomiska och legala strukturer ska främja jordbruksmetoder som gynnar klimat och biologisk mångfald och motverka koncentration av vinster och markägande. Alla konsumenter ska ha tillgång till hälsosam mat som inte skadar människor eller miljö och är närproducerad.
Kraven för aktionen var följande:
Till företag som bearbetar, handlar med och säljer livsmedel:
- Sluta importera mat som inte respekterar vår hälsa och som förstör våra ekosystem.
- Respektera FN:s deklaration om bönders rättigheter (UNDROP) och sluta kränka de mänskliga rättigheterna för arbetare, bönder och ursprungsbefolkningar här och runt om i världen.
- Betala jordbrukare ett rättvist pris som är tillräckligt för att täcka deras produktionskostnader och försörja sig på ett medelstort jordbruk med högst 38 timmars arbete i veckan.
Till den belgiska regeringen och EU:
- Upphäv omedelbart EU-Mercosur-avtalet och alla andra frihandelsavtal som gynnar multinationella företag på bekostnad av jordbrukarnas försörjning, vår hälsa och våra ekosystem.
- Omdirigera CAP-subventionerna för att stödja etableringen av nya jordbrukare, småskaligt jordbruk och agroekologiska metoder.
- Stoppa spekulation i markpriser och underlätta för nya jordbrukare att få tillgång till mark.
- Stödja överföringen av gårdar för jordbrukare som närmar sig pension och finansiera mer utbildning om agroekologi och livsmedelssystem.
- Införa social trygghet för livsmedel, i enlighet med vad Collective for SSA förespråkar, för att garantera rätten till hälsosam, rättvis och hållbar mat.
- Välkomna alla migranter för att få slut på exploaterande arbetsförhållanden, inklusive på gårdar och i livsmedelssektorn.
- Införa kompensationssystem för jordbrukare som redan lider av effekterna av miljöförstöring.
- Vidta mycket mer ambitiösa åtgärder för att förhindra klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald, som hotar jordbrukens livskraft.
Mer kan läsas på CR:s hemsida: https://code-rouge.be/en/about-us/cr4-narrative/#_ftn3
Resedagbok
Torsdag 27/2:
Nicky och Rufus ger sig av från södra Sverige i riktning mot Belgien. Redan tidigare hade kaos #1 uppstått när bussen hem från Belgien blev inställd, och vi tvingades boka om hemresan eftersom vi behövde ta en senare buss. Men detta var bara ett smakprov på vilken berg- och dalbana som denna resa skulle bli. På vägen till Hamburg träffar vi på en aktivistvän som är påväg ut på tågluff, och har trevliga samtal under resan. Aktivistvännen frågar också om vi har med oss sovsäck och liggunderlag, varefter det uppdagas att Nicky inte fått med sig det. Resans kaos #2 måste därför lösas genom att dra i alla möjliga trådar i både Sverige, där Adam fortfarande befinner sig, och i Belgien. Till slut lyckas vi dock lösa det genom att vi får låna sovutrustning av Greenpeace i Bryssel.
Efter byte i Hamburg fortsätter resan med ett tåg till Düsseldorf, där Nicky måste byta vagn då vår vagn är både väldigt varm och högljudd, med ett gäng fotbollssupportrar (tror vi) som både spelar musik och pratar högt. Men resan går smidigt och strax efter 18 är tåget framme, och Rufus och Nicky byter där till en buss till Bryssel. Samtidigt kliver Adam på nattåget till Hamburg i Stockholm, som drar på sig en 1.5 timmes försening innan Nässjö på grund av obehöriga i spårområdet. Väl framme i Bryssel tar sig Nicky och Rufus till vår värd, som vi lärde känna under aktionen United for Climate Justice i oktober, och förbereder sig för en välbehövlig nattsömn. Men innan dess ska det givetvis komma kaos #3. Diskussion med en insatt källa ger att Adams beräknade ankomsttid dagen därpå är för sen för att hinna ta sig till aktionen. (Eftersom Belgien är ett väldigt litet land, ca en femtondel av Sverige men med större befolkning, så kan CR annonsera samlingsplatsen bara några timmar innan, och folk hinner ändå ta sig dit.) Detta leder till att Adams resa (som har samma rutt efter Hamburg som Nicky och Rufus) måste ombokas till en tidigare resa, där vi tvingas satsa på att nattåget inte blir mer sent.
Fredag 28/2:
Nattåget blir inte mer sent, så bytet i Hamburg hinns med och det verkar bli en smidig resa. Adam har på tåget mot Düsseldorf en intressant konversation med en gammal antifascistisk aktivist som nu jobbar med slutna aquaponiska fiskodlingar. I Bryssel har Nicky och Rufus en seg morgon innan vi ger oss ut för att först hämta sovutrustning på Greenpeace och sedan utforska staden och förbereda oss inför aktionen.
På förmiddagen uppstår dock kaos #4. Rufus får ett mejl om att CR inte har lagt in honom i ett finger (ett finger är en grupp på ca 200 personer som samlas kvällen innan och sedan går gemensamt till aktionsplatsen) och detta på grund av att så många registrerat sig (vi får senare veta att det var mer än dubbelt så många som de räknat med) att CR inte har kapacitet att hantera alla, i synnerhet med den pågående tågstrejken i Belgien. Mejlet innehåller dock inbjudningar till dels att komma direkt till aktionsplatsen på lördagen och dels delta i demonstrationen på söndagen. Medan Rufus och Nicky sitter och äter veganska belgiska våfflor så försöker Nicky logga in på sin mejl för att hitta uppdateringar från CR. Men Nickys Protonmail fungerar inte och därför är informationen otillgänglig.
Medan Rufus och Nicky försöker hantera kaos #4 hamnar Adam i kaos #5 på bytet i Düsseldorf. Internet på mobilen fungerar inte och följaktligen kan Google Maps inte användas för att hitta bussterminalen, och bytestiden är relativt kort i och med ombokningen för att komma fram tidigare. Men det löses genom att ringa till Sverige och att folk där får kolla på Google Maps och ge vägbeskrivning live, och Adam hinner på bussen. Väl på bussen kommer ett mejl om att Adam blivit satt i ett finger (ty vi har inte lyckats registrera oss som grupp), vilket fördjupar kaos #4.
Med en person i ett finger, en utanför ett finger och en som inte vet så börjar vi diskutera olika alternativ. Givet att tiden börjar rinna iväg för förberedelser, att Adams nya ankomsttid fortfarande ger mycket små marginaler för att åka till samlingsplatsen i tid och att Nicky har ett ont knä och vill testa tältets utrymme innan det används så bestämmer vi oss för att avvakta ikväll och förbereda allt som behövs i lugn och ro, samtidigt som vi väntar på besked om eventuellt nytt finger, vilket vi hört rykten om. Nicky gör ett gediget arbete med att rensa vår burner som vi ska fota/filma med, då den har en hel del innehåll, medan Rufus köper simglasögon (skydd mot pepparspray/tårgas).
Sedan förenas gruppen på busstationen och går och köper mat att ta med sig till aktionen. Vi åker till vår värd, som Adam får träffa för första gången, och provar där att sätta upp tältet i vardagsrummet. Det är rymligt och fungerar bra, men när det står där uppslaget så kommer ett nytt mejl från CR: Vi är i ett nytt finger, det är samling imorgon i Bryssel och vi behöver INTE ta med oss sovutrustning. Så vi får helt enkelt plocka ihop tältet och packa det som behövs, innan vi går och lägger oss. Kaos #6 uppenbarar sig dock: Burnern var uppenbarligen inget fan av att bli rensad, så den stänger av och går inte att få igång. Vi får helt enkelt klara oss utan eget foto och film under aktionen.
Lördag 1/3:
Vi vaknar kl 6 och har då fått den exakta adressen till samlingsplatsen. Vår värd kör dit oss, och redan på vägen ser vi poliser som stoppar vad som verkar vara aktivister. Men vi tar oss in och hamnar i en stor betonglokal med pelare, där olika grupper av aktivister redan sitter. Vi frågar de fyra aktivister vi kom in med om de vill bilda vängrupp med oss, och till en början svarar de ja, men sedan ändrar de sig då de inte alla är bekväma med att prata engelska, och ingen av oss pratar franska. Vi försöker därför leta efter en annan engelsktalande vängrupp. Adam och Nicky får också skyddsglasögon som blivit över från gårdagen, och vi skriver upp numret till arrestsupporten samt får varsitt ”arrestee number” som är ett sätt för CR att hålla koll på vilka som blivit gripna och inte. Arrestee-numret står på ett papperskort där vi också skriver upp kontaktuppgifter till anhöriga och lämnar in till arrestsupporten. Vi lämnar även in saker som kan identifiera oss, markerade i kuvert med våra arrestee-nummer. Dessutom sätter vi lim och glitter på våra fingertoppar för att inte våra fingeravtryck ska kunna tas. Det är noga med anonymiteten.
Efter alla dessa förberedelser samlas vi i en stor grupp och får en genomgång. Vi är ca 50 aktivister. De talar om vart vi ska, hur vi ska gå, handsignaler, olika handsignaler, juridiska risker, varför vi agerar mot agroindustrin, att det finns ett ”näste” som är ett säkert ställe att gå till efter aktionen, där alla grejer också hamnar, och att finger vanligtvis planeras med flera månaders framförhållning, men detta påbörjades dagen innan. Den nivån av dedikation till att alla ska kunna vara med är imponerande. Frågan kommer också hur många som har ett så kallat ”rail pass” med sig, vilket stod i packlistan. (Ett ”rail pass” är en belgisk biljett som köps en gång och sedan kan användas till 10 tågresor, fördelat på flera personer, inom Belgien.) Det är ca 15 st, däribland vi själva, som inte har denna biljett men genom att skramla ihop gemensamt så får vi ihop tillräckligt med pengar för att en person ska kunna gå och köpa två ”rail passes”. Det börjar bli dags att avgå och vi ställer upp oss i ett finger, med en vängrupp per rad, och här blir kaos #7 uppenbart: Vi har inte lyckats hitta en engelsktalande vängrupp, och har därför endast oss själva att tillgå. En annan person kommer dock och erbjuder sig att joina oss, och denna person beskriver också vägen till tågstationen.
Vi går ut genom porten och börjar gå mot Bryssels södra tågstation för att ta tåget till Gent. En polis-skåpbil följer efter oss redan från början, men interagerar inte med oss. Vi bestämmer oss för att försöka bli gripna tillsammans, åtminstone Adam och Rufus, och att vi ska mötas i nästet om vi blir separerade. Vi tre lyckas hålla ihop i fingret, men vår fjärde medlem verkar inte vara så intresserad av att vara med oss. Med stationen i sikte kommer kaos #8: Polisen. Ett tjugotal poliser rusar mot fingret av aktivister för att stoppa, gripa och tackla ner dem. De vevar batonger i luften med stor aggression, och fingret splittrar sig för att slinga förbi. Här blir Nicky slagen i huvudet med en batong, Adam vänder om för att springa runt poliserna men blir gripen av en polis som kommer bakifrån och Rufus lyckas slinka förbi. Här blir alltså vår trio splittrad, och därför kommer nu två berättelser som skedde parallellt.
Rufus:
Jag tvekar: Var är de andra? Jag fick tunnelseende när polisen kom, och såg inte om de också lyckades slinka förbi, eller om de blev gripna. Jag försöker gå tillbaka till de redan gripna för att se om de är där, men vänder tillbaka när en polis närmar sig. ”Om de är gripna har de i alla fall varandra, bättre att jag isåfall fortsätter”, tänker jag och springer mot stationen, där polisen redan spärrat av en ingång och gripit flera personer, men en annan ingång är öppen. Jag går in och följer två personer med ryggsäckar till ett spår, men inser att det är fel spår. Då går jag ner från perrongen och ser resten av gruppen som tog sig till stationen, och går med bland dem. Adam och Nicky är inte där, så de måste blivit gripna. Och det dröjer inte länge innan poliser omringar även oss. Vi sätter oss ner, länkar ihop armarna och börjar sjunga. Poliserna börjar hårdhänt dra loss aktivister, som håller fast i varandra. Det hade varit ”våldsamt motstånd” i Sverige men här är det uppenbarligen tillåtet. Poliserna börjar även slita loss aktivisternas ryggsäckar för att kolla innehållet. Jag får låna en penna för att rita mig i ansiktet så att kameror inte ska känna igen mig. En polis drar fram en kniv och är nära att knivhugga en annan polis men skär sedan upp remmen på en aktivists ryggsäck. De tar också ett smärtgrepp runt nacken på en aktivist. När jag blir bortsliten är jag helt slapp. Poliserna håller ner mig på marken och söker igenom mina kläder och min ryggsäck. De tar min covid-mask, min halsduk och mina simglasögon. Sedan ger de mig tillbaka ryggsäcken och jag ber om de sakerna de tog av. De säger att jag måste uppge mitt namn för att få tillbaka det. Men sedan när jag gått till där andra aktivister som blivit genomsökta står så får jag tillbaka halsduken och covid-masken. Simglasögonen lägger polisen i en hög tillsammans med vita dräkter, skyddsglasögon och annan aktionsutrustning. Sedan när alla är genomsökta börjar de våldsamt att knuffa ut oss från stationen. Jag frågar en aktivist om jag får gå med i deras vängrupp, vilket jag får. Lyckligtvis är det en engelsktalande vängrupp. Andra aktivister ber åskådare på stationen att filma polisens överdrivet våldsamma behandling av oss.
När vi är ute från stationen går vi iväg en stund. Vi sätter oss i ring på trottoaren och går igenom situationen. Vi är 17 st. De flesta verkar okej. Vi pratar om olika alternativ: Försöka hitta andra som blev gripna innan oss, försöka ta oss till Gent igen, göra något här i Bryssel och så vidare. Folk börjar äta sin matsäck och diskussionerna fortsätter. En polis-skåpbil kommer fram för att fråga vad våra planer är. Vi bestämmer oss för att säga till dem att vi ska gå hem, medan vi faktiskt delar upp oss i smågrupper och börjar åka mot Gent. Jag hänger på min nyfunna vängrupp, med det mycket passande namnet Tout le monde detéste la police (Hela världen hatar polisen) och vi delar upp oss i en trio (där jag ingår) och ett par, och bestämmer oss för att mötas på centralstationen, som ligger ca 20 minuters gång bort.
Min trio går via en spårvagnshållplats vid namn Suéde (Sverige) till den södra stationen och plankar oss ombord på ett tåg som tar oss på 5 min till centralstationen. Där ska vi köpa biljetter, men då ingen av oss har bankkort med sig (de kan identifiera en) behöver vi använda cash, och det har jag skralt med efter donationen till det gemensamma inköpet av ”rail pass”. Men tillsammans, solidariskt, lyckas vi skrapa ihop tillräckligt för att täcka åtminstone resan dit. (Resan hem kan jag täcka med bankkortet, som finns i nästet i Gent.) Vi försöker leta efter de andra två men vi hittar dem inte. När 40 minuter har gått sedan vi splittrades och klockan snart är halv två bestämmer vi oss för att gå till perrongen och ta nästa tåg, ty annars måste vi vänta i nästan 40 minuter till. Då hittar vi våra två vänner och flera andra från gruppen av 17, och vi kommer på tåget utan problem. På väg till Gent får vi via en burner som en i min trio har reda på att det håller på att formas ett nytt finger och att vi är välkomna och behövda i det!
Framme i Gent samlas alla 14 som är kvar (3 aktivister gick hem), äter matsäck och inväntar transport till aktionsplatsen. Men när en bil kommer efter ca 20 minuter säger föraren att hans enda direktiv är att transportera folk till nästet, som ligger ca 4 km bort. (Aktionsplatsen är 20 km bort.) Vi försöker ringa med samma burner till koordineringen för att få direktiv om att åka till aktionen, men de säger att det är för riskabelt och att alla därför ska åka till nästet. En hel del tar cyklar dit, ty det finns en enorm cykelparkering precis vid tågstationen. Jag och tre andra åker dock i bilen med föraren. På vägen får vi veta vad måltavlan för aktionen är: Cargill, världens största agroindustriella företag, som med vinster på 2.5 miljarder euro globalt ändå avskedar 8000 anställda, inklusive 168 i Belgien.
I nästet finns mat, dryck och härligt stöttande aktivister. Jag letar efter Adam och Nicky, men de är inte här, så jag bestämmer mig för att vänta på att de kommer hit (ty detta var vår återsamlingspunkt). Under tiden försöker jag hitta mitt bankkort, som skulle finnas i nästet, och det är kaos #9. Först får jag höra att allt som lämnats in skulle finnas i en lagerlokal i en annan del av Gent, och att det ska gå bilar dit så att aktivister kan hämta upp sina ryggsäckar. Jag säger hejdå till min nya vängrupp och tackar dem för att ha tagit mig under sina vingar. Men jag missar bilarna till lagerlokalen, och påbörjar ett ivrigt utfrågande av folk om de vet om det ska gå fler bilar. Men det verkar ingen veta. Allt fler aktivister, som varit på aktionsplatsen, strömmar också till efter att aktionen avslutats då Cargill stängt sin anläggning i 24 timmar. Till slut är det dock någon som säger att allt som lämnats in i kuvert finns i nästet. Jag guidas till rätt person och uppger mitt arrestee-nummer, och kan få tillbaka mitt bankkort. Efter en del fortsatt väntan, när jag sammanlagt spenderat ca 3h i nästet och klockan passerat 18, bestämmer jag mig för att åka tillbaka till Bryssel och leta efter mina vänner där. Jag lämnar en lapp på dörren som säger att jag åkt tillbaka och tar spårvagnen till stationen, och hinner på ett tåg som avgår strax efter 19.
Tåget är trångt, så jag måste stå, men resan går fint. På perrongen i Bryssel möts jag av en aktivistvän sedan tidigare, som bor i Bryssel. Hon har varit på aktionplatsen, och lyssnar till min berättelse om dagen, att jag tappat bort mina vänner. Jag får hjälp att leta efter dem (eller eventuella lappar från dem) på stationen, men det är fruktlöst. Jag frågar då min vän vid vilken station som Greenpeace kontor ligger, eftersom det är den enda plats, utöver vår värds hem, som jag tänker att de andra kan befinna sig på. Detta eftersom det var där jag och Nicky bodde under United for Climate Justice-aktionen i höstas. Att ta sig dit är dock inte enkelt, ty resans kaos #10 är vägarbeten som stängt av de spårvagnslinjer som går dit. Men via buss på omvägar lyckas jag ta mig dit, och finner kontoret helt tomt. Då återstår endast att ta sig till vår värds hem, där jag anländer strax efter 22.
Adam och Nicky:
Vi hölls av polisen i cirka 45 minuter. De ställde oss upp mot en vägg för att sitta ner och tog sedan alla våra aktions-kläder från våra väskor. Dessutom tog de några av Nickys klistermärken om att ersättning för skador ska betalas till Globala Syd samt djurrätts- och veganfilm-klistermärken.
Polisen kontrollerade våra väskor och tog sedan foton av oss. Nicky beklagar att hen inte ritade på sitt ansikte för att förvirra ansiktsigenkänning som många av de ca 20 aktivisterna som hölls kvar hade gjort. När vi satt på trottoaren talade en belgisk fotgängare till oss aktivister på franska och en snäll belgisk aktivist bredvid mig översatte. Mannen sa: ”Ni står för Afrika, Sydamerika eller Palestina, men ni är alla vita. Ni är alla privilegierade och kommer att ha en varm säng ikväll när polisen släpper er. Om ni hade en annan hudfärg skulle det inte vara fallet”. Detta fick Nicky att ifrågasätta oss som rörelse eftersom det har varit en whitewash av väldigt liten mångfald av etniska bakgrunder i de miljörörelser hen stöttar i Sverige, Danmark och Belgien. Det fick hen att tänka att vi borde vara medvetna om att vi har tur som är säkra i Sverige och att vi borde göra mer för att stödja aktivister i det globala syd med kampanjer för ersättning för skador. Det väcktes en starkare vilja att stödja aktivister i länder som är i större fara än vi.
Vi släpptes sedan av polisen. Nicky blev vän med en grupp aktivister på stationen som skulle till Gent och gav oss ”rail passes”. Polisen följde efter oss ända tills vi steg på tåget till Gent. En av aktivisterna sa att polisen är våra lojala hundar lol. På tåget delade vi mat och pratade om våra äventyr. I Gent tog våra vänner cyklar så vi tappade kontakten med dem eftersom vi inte hade några telefoner. Kaos #11 är att vi hade problem med att hitta var aktionen eller nästet var och vi förlitade oss på att Nicky lånade slumpmässiga människors telefoner för att kontrollera Code Rouge’s Instagram.
Vi får veta att aktionen är nära en tågstation innan Antwerpen och plankar oss ombord på tåget mot Antwerpen för att åka dit. Men här kommer kaos #12: Tåget stannar inte på den stationen. När vi frågar tågpersonalen om varför så svarar de att det är för att några aktivister håller på och stör där, utan att veta att vi är aktivister. Vi hamnar därför i Antwerpen. På vår resa pratade vi om planer, bland annat Nicky’s vilja att spendera mindre tid i Stockholm om möjligt, och mer på resa runt i Sverige och Europa för att göra aktivism. För att ta oss från Antwerpen var vi tvungna att förlita oss på våra ”exceptionella” skådespelarkunskaper för att tigga om att komma på en buss gratis så att vi kunde åka tillbaka till Gents förorter där vi hade hört att aktionen skulle vara. Det var ett mycket trevligt, lugnt område med en stor fotbollsplan. Det verkade vara många ukrainare som bodde där, för skyltarna var på ukrainska. Efter att ha vandrat runt i området ett tag så inser vi att vi inte hittar aktionen, och lyckas tigga oss på en buss till Gent station. Därifrån plankar vi ombord på ett smockfullt tåg från Gent till Bryssel. Vi sitter bara på golvet och vilar under resan.
Nickys största frustrationer med den här dagen var att vi saknade ett finger som kunde hjälpa oss med en telefon som vi behövde. Nicky känner sig ofta överväldigad från sin autism så att ha andra vänner för att stödja oss behövdes eftersom vi båda tyckte att denna situation att varken ha några pengar eller någon telefon var utmanande. Vi gjorde ett bra jobb med att komma till Gent och tillbaka hem och försöka hitta aktionen med hjälp av främlingars telefoner. Vi uppfyllde vår roll som vårt ursprungliga finger innan vi förlorade Rufus, vilket var att distrahera polisen från att komma till aktionen genom att fördröja dem när de höll oss och följde oss.
Vi gjorde lite sightseeing i Bryssel och väntade sedan i gallerian till 21 eftersom vår värd inte var tillbaka förrän 22. Vi anlände till hemmet kl 22. Vår värd välkomnade oss vi var väldigt glada att se henne vara hemma. Rufus anlände sedan 30 minuter senare. Vi var glada över att han kom hem och inte var på en polisstation eftersom han gjorde denna resa mycket trevlig.
Efter att Rufus också återvänt till vår värd är trion samlad igen och kan börja prata om sina upplevelser från dagen. Sedan väntar en välbehövlig nattsömn.
Söndag 2/3:
Vi vaknar och mycket känns bättre än igår kväll. Adam är dock fortsättningsvis väldigt trött, och stannar därför hemma för att vila medan Nicky och Rufus tar sikte på dagens första event: En demonstration mot Cargill vid deras huvudkontor. Här kommer därmed också en tudelad berättelse:
Nicky och Rufus:
Vi förstod lite för sent att demonstrationen, som skulle börja kl 10, inte skulle vara i Bryssel utan i den närliggande staden Mechelen. Google Maps gav att vi skulle vara framme vid huvudkontoret vid 11, men väl på tågstationen uppenbarade sig kaos #13: tåget var inställt (tågstrejken var inne på sista dagen) och vi fick vänta på ett tåg som skulle avgå kl 11. Tillslut kom vi dock iväg, kom på en buss och var framme nära huvudkontoret ca 11:30. Där var det dock endast en polisbil, ingen demonstration, så vi ställde oss i skymundan från polisbilen och funderade på hur vi skulle göra. Eftersom resten av dagen skulle spenderas i Bryssel kom vi dock fram till att det bästa, i synnerhet som polisbilen åkt, var att gå tillbaka till stationen och åka tillbaka till Bryssel. På vägen hör vi skanderande och hittar demonstrationen, som går längs gatorna mot stationen. Det är ca 100 aktivister där, bland annat två som Rufus träffade på förra CR-aktionen i oktober. Vi får senare höra att Cargill varit så rädda för denna fredliga demonstration att de gömt sin logga på sitt huvudkontor. När demonstrationen är framme vid stationen åker vi gemensamt till Bryssel, där det hålls en ”gerillakonferens” med jordbrukare, aktivister, fackliga representanter och experter om transformation av matsystemet. Flera bokbord finns också utställda, men alla böcker är på franska. Konferensen hinner dock inte bjuda på speciellt mycket innan det är dags för oss att gå på nästa demonstration, för Demokratiska Republiken Kongo. Denna hade vår värd varit med och förberett.
Att demonstrera för Kongo är extra viktigt i Bryssel. Dels för att det var den belgiska kungen Leopold II som inledde den brutala exploateringen av Kongos människor och naturresurser, när han styrde landet som sin privata koloni mellan 1885 och 1908, då belgiska staten tog över efter stora protester mot hur Leopold krävde omänskliga mängder gummi ur befolkningen, och de som inte kunde producera de mängderna fick händer och fötter avhuggna. Svälten var också utbredd eftersom det inte fanns tid att odla mat under dessa omänskliga arbetsförhållanden. [1] Även Sverige hade hundratals missionärer, sjömän och militärer i Kongo under denna tid. [2] Historiker som Adam Hochschild och Isidore Ndaywel è Nziem uppskattar att mellan 10 000 000 och 13 000 000 människor, hälften av Kongos befolkning, blev dödade i detta folkmord. [3] Men övergreppen och exploateringen av Kongos naturresurser och människor tog inte slut under den belgiska statens kolonialtid fram till självständigheten 1960. [1] Och de är fortfarande pågående. Sedan 1990-talet har 6 000 000 människor dödats (hälften barn under fem år) och 7 000 000 tvingats på flykt, 25 000 000 möter svält och 70% av befolkningen lever på mindre än drygt 2 dollar om dagen. Hundratusentals kvinnor har våldtagits som en del av krigföringen, och allt för att få kontroll över Kongos mineralrikedomar. [4]
Kongo har 50% av världens kända reserver av kobolt och 60% av produktionen. Kobolt är en avgörande metall för laddbara batterier i till exempel elbilar och mobiltelefoner. [5] Ett annat mineral är coltan (förkortning för columbit-tantalit) där Kongo har 64% av världens kända reserver. Coltan används bland annat i elektronik som datorer, spelkonsoler och mobiltelefoner. [6] Och dessa är bara två exempel, Kongo har också guld, diamanter, koppar, wolfram, uran och en mängd andra metaller och mineraler [7], till ett totalt uppskattat värde av 24 biljoner dollar (vilket motsvarar hela USAs BNP). Och utöver mineralerna finns enorm kapacitet för både jordbruk och vattenkraft, samt världens näst största regnskog. [8] Denna regnskog är också den enda regnskog som fortfarande är en stark kolsänka. [9] Men dessa oerhörda rikedomar kommer inte den kongolesiska befolkningen till nytta. Termen genocost har tagits fram av Kongos unga aktivister för att beskriva vad som sker i Kongo. Ett folkmord (genocide) för ekonomisk vinning (cost). Konflikten i Kongo är världens dödligaste sedan andra världskriget [3], och har de senaste månaderna trappats upp när den Rwanda-stödda milisen M23 intagit bland annat de strategiska städerna Goma och Bukavu, med flera tusen döda och brutala krigsbrott som följd. Och EU, med säte i Bryssel, har medskyldighet till dessa krigsbrott. Både genom att skicka bistånd till Rwanda, och genom att köpa de kongolesiska mineraler som M23, genom kontroll över gruvor, smugglar till Rwanda. Trots att ministerrådet i EU fördömt M23s agerande, och trots att EU-parlamentet antagit en resolution om att frysa stöd till Rwanda och avbryta rwandiska samarbeten relaterat till strategiska mineraler tills Rwanda slutar stötta M23, har EU-kommissionen inte agerat. [10] Uppenbarligen är flödet av stulna kongolesiska resurser för lukrativt för att agera i linje med någon typ av humanitet. Man gömmer sig bakom fina ord och låtsas inte om blodet från de som dödats i plundringen av resurserna. Precis som på kung Leopolds tid. Historien upprepar sig, från Leopold på 1800-talet till EU idag. Och just så gick också demonstrationen, från statyn av Leopold II till EU-parlamentet vid Place du Luxembourg.
Efter att ha studerat en del ”guerilla gardening” som XR Bryssel gjort vid parlamentet och lämnat vårt eget spår så beger vi oss till konferensen, som börjar lida mot sitt slut. Men det är inget problem, eftersom det är en slutfest på samma plats efteråt.
Adam:
Jag lade mig och sov i ett antal timmar. Jag fortsatte vila, och kollade lite serier, även efter att jag vaknat, och åkte sedan till festen.
Vi är samlade på festen, vi äter där och vi får träffa flera svenska vänner som varit på aktionsplatsen. Code Rouge berättar också, tolkat på tre språk, om hur bra aktionen gick och att de lämnade efter att Cargill stängt ner anläggningen i 24 timmar. Sedan är det musik och dans och allmänt härlig stämning. Vår värd har efterfrågat att vi ska vara hemma vid midnatt, och vi åker för att hinna med det. Men med vår vanliga tur på denna resa så åker vi för långt och får gå tillbaka sista biten. Vi blir sena men inte för sena.
Måndag 3/3:
Detta är vår avresedag, men bussen går inte förrän kl 17. Det är en annan demonstration för Kongo vid 12 utanför EU-kommissionen, som vår värd också är med och arrangerar. Värden och Adam åker dit, medan Nicky och Rufus först rör sig mot Greenpeace kontor för att lämna tillbaka sovutrustningen. Här kommer kaos #14, nämligen att tåget som vi åker med helt enkelt inte öppnar sina dörrar vid stationen vi ska av. Vi får hoppa av på nästa station och ta en spårvagn tillbaka. Väl där så är det till en början ingen som öppnar, så vi får försöka trycka in sovsäcken genom gallret. Innan vi lyckats så blir vi dock insläppta.
Vi återsamlas på demonstrationen för Kongo, som denna gång är mycket mindre. De flesta förbipasserande vill inte prata med oss, trots att en av våra medaktivister påpekar att vi alla bär på en del av Kongo i våra mobiltelefoner. Vi skanderar bland annat:
Trente ans de viol, ça suffit! (Trettio år av våldtäkt, är nog!)
Trente ans de guerre, ça suffit! (Trettio år av krig, är nog!)
Kring 14 avslutas demonstrationen, och vi sparar kontakterna till några av de som vi träffat där. Vi åker hem till vår värd en sista gång, hämtar packningen och säger hejdå. Därefter beger vi oss till Grand Place för sightseeing och det är mycket storslaget. Det finns till och med turer genom staden i någon typ av gammal bil, men det hinner vi inte med. Vi hinner heller inte med att äta våfflor en sista gång, utan vi åker mot busstationen. Nicky och Adam handlar matsäck för hemresan medan Rufus har ett möte innan vi kliver på bussen, som utan problem kör oss till Amsterdam.
Framme i Amsterdam har vi en timme för byte till en buss som ska köra till Köpenhamn. Vi kollar in potentiella sevärdheter i närheten, men de verkar alla vara lite för avlägsna, så vi går mest omkring och kollar in den intilliggande tågstationen. När vi rör oss tillbaka mot bussterminalen så står det mängder av bussar vid avgångsplatserna, men hur frenetiskt vi än letar så lyckas vi inte hitta den buss som vi ska ta till Köpenhamn. Däremot hör vi de som jobbar på bussarna prata om hur tysk polis är katastrof. Till slut, när några bussar åkt, kommer dock vår buss fram. På förra bussen satt vi isär från varandra, men på denna buss får vi sitta tillsammans runt ett bord. Vi pratar med varandra, äter och har en trevlig stund innan vi försöker sova. Men nu kommer den tidigare nämnda katastrofen, kaos #15 på resan: tysk polis. De stoppar bussen någon gång efter 23 på gränsen till Tyskland, går igenom den och väcker alla passagerare för att kolla allas pass. Men något mer är det de gör, (kanske bagagekoll) för de orsakar en försening på 40 minuter. Men till slut kommer vi ur det också och kan få några timmars sömn.
Tisdag 4/3:
Vi vaknar upp, vi är ännu sena, men då vi har gott om tid för bytet i Köpenhamn så är det lugnt. Kaos #16 uppenbarar sig dock när vi ska ta fram vår frukost: Adams matsäck har stått vid Rufus fötter och där har Rufus mosat en del av den i sömnen. Men vi lyckas skrapa ihop en del som går att rädda och torka upp utspilld saft, samt se till att alla får mat i sig, innan vi är framme strax innan 10 i Köpenhamn. Nicky går för att ha ett digitalt möte medan Adam och Rufus åker till Malmö, där Adam handlar en del ny mat och Rufus lämnar tillbaka en del lånad utrustning. När Rufus och Adam möts på tåget som ska avgå mot Stockholm uppenbarar sig dock kaos #17: Nicky har inte hunnit till Malmö i tid för att hoppa på detta tåg. Lyckligtvis lyckas hen med hjälp av sin biljett och skådespelartalang få en plats på nästa tåg.
Den sista tågresan går utan trubbel och är en chans att vila och reflektera. Resan har varit en riktig berg- och dalbana, men vi har blivit många erfarenheter rikare. Kanske framför allt har vi fått en bättre förståelse för definitionen av resiliens [11]:
”Resilience is the capacity of a system, be it an individual, a forest, a city or an economy, to deal with change and continue to develop. It is about how humans and nature can use shocks and disturbances like a financial crisis or climate change to spur renewal and innovative thinking.”
Resiliens är vad vi behöver bygga i vårt samhälle för att hantera de allt värre konsekvenserna av klimatkris och artdöd. Resiliens behövs i vår rörelse för att möta repression och anpassa oss till skiftande förutsättningar. Och resiliens är vad denna resa gett mycket praktisk övning i.
English:
XR Sweden to Belgium
Hello! We are three activists from Sweden who a few weeks ago went on a big mass action in Belgium, organized by the movement Code Rouge/Rood. This is our story.
Introduction to Code Rouge/Rood
First, an introduction to Code Rouge/Rood (hereafter referred to as CR). It is a Belgian social and climate justice movement, supported by many different organizations and movements, including XR Belgium. They focus on massive civil disobedience actions, but unlike XR Sweden, where transparency of identity is a central principle, CR’s actions are done anonymously, with covered faces and identical outfits, following the same principle as, for example, the German movement Ende Gelände: that if enough people are arrested but no one can be identified, the justice system is overloaded and the activists must be released. Although anonymity is not in line with our principles, there is a benefit in learning from others fighting for the same causes.
This action was the fifth major CR action. The last four have been against the fossil fuel industry (TotalEnergies twice, Engie once and the aviation industry once) but this time the focus was on the agro-industry, i.e. the industry that acts as an intermediary between farmers and consumers and buys, processes and distributes agricultural products. Prior to the action, tours had been made to meet farmers, trade unions and other actors working for farmers’ and workers’ rights to learn about their struggles and conditions and build alliances.
The agribusiness sector was chosen as a target because it has made huge profits in recent years, while farmers are facing increasing financial difficulties and consumers are faced with higher food prices. A constant focus on increased production and competition between farmers is driving deep ploughing, intensive use of chemicals, monocultures and other practices that may be productive at first, but in the long run degrade soil health and harm the environment. At the same time, more and more farmers are being driven out of business by competition, including from other regions through free trade agreements such as EU-MERCOSUR, and working conditions in the agro-industry are inhumane, especially for migrant workers.
The vision of CR is food sovereignty: an agricultural system where farmers are paid fairly for their products and produce healthy food for the local population, instead of focusing on export value. Economic and legal structures should promote agricultural practices that benefit the climate and biodiversity, and counteract concentration of profits and land ownership. All consumers should have access to healthy food that does not harm people or the environment and is locally produced.
The demands for the action were as follows:
To companies that process, trade and sell food:
- Stop importing food that does not respect our health and destroys our ecosystems.
- Respect the United Nations Declaration on the Rights of Peasants (UNDROP) and stop violating the human rights of workers, farmers and indigenous peoples here and around the world.
- Pay farmers a fair price that is enough to cover their production costs and make a living on a medium-sized farm with a maximum of 38 hours of work per week.
To the Belgian government and the EU:
- Immediately repeal the EU-Mercosur agreement and all other free trade agreements that favor multinationals at the expense of farmers’ livelihoods, our health and our ecosystems.
- Redirect CAP subsidies to support the establishment of new farmers, small-scale farming and agroecological practices.
- Stop speculation in land prices and facilitate access to land for new farmers.
- Support the transfer of farms for farmers approaching retirement and fund more training on agroecology and food systems.
- Introduce social security for food, as advocated by the Collective for SSA, to guarantee the right to healthy, fair and sustainable food.
- Welcome all migrants to end exploitative working conditions, including on farms and in the food sector.
- Introduce compensation schemes for farmers already suffering from the effects of environmental degradation.
- Take much more ambitious action to prevent climate change and biodiversity loss, which threaten the viability of agriculture.
More can be read on the CR website: https://code-rouge.be/en/about-us/cr4-narrative/#_ftn3
Travel diary
Thursday 27/2:
Nicky and Rufus set off from southern Sweden in the direction of Belgium. Already earlier, chaos #1 had occurred when the bus home from Belgium was canceled, and we had to rebook the return trip because we needed to take a later bus. But this was just a taste of what a roller coaster this trip would be. On the way to Hamburg, we meet an activist friend who is on a train trip, and have nice conversations during the trip. The activist friend also asks if we have a sleeping bags and sleeping mats with us, after which it is discovered that Nicky has not brought it. Chaos #2 must therefore be solved by pulling all possible threads in both Sweden, where Adam is still, and in Belgium. In the end, however, we manage to solve it by borrowing sleeping equipment from Greenpeace in Brussels.
After changing in Hamburg, the journey continues with a train to Düsseldorf, where Nicky has to change carriage as our carriage is both very hot and loud, with a bunch of football supporters (we think) playing music and talking loudly. But the trip goes smoothly and just after 6 pm the train arrives, and Rufus and Nicky change there to a bus to Brussels. At the same time, Adam gets on the night train to Hamburg in Stockholm, which incurs a 1.5 hour delay before Nässjö due to unauthorized people in the track area. Once in Brussels, Nicky and Rufus join our host, whom we got to know during the United for Climate Justice action in October, and prepare for a much-needed night’s sleep. But before that, of course, there will be chaos #3. Discussion with an inside source reveals that Adam’s estimated arrival time the next day is too late to make it to the action. (Since Belgium is a very small country, about one-fifteenth the size of Sweden but with a larger population, CR can announce the meeting point just a few hours before, and people still have time to get there. ) This means that Adam’s trip (which has the same route to Hamburg as Nicky and Rufus) has to be rebooked to an earlier trip, where we have to bet that the night train won’t be any more delayed.
Friday 28/2:
The train doesn’t get any more delayed, so the change in Hamburg is done in time and it seems to be a smooth trip. On the train to Düsseldorf, Adam has an interesting conversation with an old anti-fascist activist who now works with closed aquaponic fish farms. In Brussels, Nicky and Rufus have a slow morning before we set off to first pick up sleeping equipment at Greenpeace and then explore the city and prepare for the action.
In the morning, however, chaos #4 ensues. Rufus gets an email saying that CR hasn’t put him in a finger (a finger is a group of about 200 people who gather the night before and then walk together to the action site) and this is because so many people have registered (we later learn that it was more than twice as many as they expected) that CR doesn’t have the capacity to handle everyone, especially with the ongoing train strike in Belgium. However, the email contains invitations to come directly to the action site on Saturday and to join the demonstration on Sunday. While Rufus and Nicky are eating vegan Belgian waffles, Nicky tries to log on to their email to find updates from CR. However, Nicky’s Protonmail is not working and therefore the information is unavailable.
While Rufus and Nicky try to deal with chaos #4, Adam ends up in chaos #5 at the exchange in Düsseldorf. The internet on their phone is not working and consequently Google Maps cannot be used to find the bus terminal, and the transfer time is relatively short due to the rebooking to arrive earlier. But it is solved by calling Sweden and having people there look at Google Maps and give directions live, and Adam gets on the bus. Once on the bus, an email comes that Adam has been put in a finger (because we have not managed to register as a group), which deepens chaos #4.
With one person in a finger, one outside a finger and one who doesn’t know, we start discussing different options. Given that time is running out for preparations, that Adam’s new arrival time still leaves very small margins to go to the meeting point on time and that Nicky has a sore knee and wants to test the tent’s space before using it, we decide to wait tonight and prepare everything needed in peace and calm, while waiting for news of a possible new finger, which we have heard rumors about. Nicky does a solid job of cleaning our burner that we will photograph / film with, as it has a lot of content, while Rufus buys swimming goggles (protection against pepper spray / tear gas).
Then the group reunites at the bus station and goes to buy food to take to the action. We go to our host, whom Adam meets for the first time, and try to set up the tent in the living room. It’s spacious and works well, but when it’s set up, another email arrives from the CR: We’re in a new finger, there’s a gathering tomorrow in Brussels and we do NOT need to bring sleeping equipment. So we’ll just have to pack up the tent and pack what we need before we go to bed. However, chaos #6 reveals itself: The burner was obviously not a fan of being cleaned, so it shuts down and cannot be started. We’ll just have to do without our own photo and films during the action.
Saturday 1/3:
We wake up at 6am, and by then we have the exact address of the meeting point. Our host drives us there, and already on the way we see police officers stopping what appear to be activists. But we get in and end up in a large concrete room with pillars, where different groups of activists are already sitting. We ask the four activists we came in with if they want to form an affinity group with us, and at first they say yes, but then they change their minds as they are not all comfortable speaking English, and none of us speak French. We therefore try to look for another English-speaking affinity group. Adam and Nicky also get goggles left over from yesterday, and we write down the number for the arrest support and each get an “arrestee number” which is a way for CR to keep track of who has been arrested and who has not. The arrestee number is on a paper card on which we also write down the contact details of relatives and hand them in to the arrest support. We also hand in items that can identify us, marked in envelopes with our arrestee numbers. In addition, we put glue and glitter on our fingertips so that our fingerprints cannot be taken. We are careful about anonymity.
After all these preparations, we gather in a big group and get a briefing. There are about 50 of us activists. They talk about where we are going, how we are going to walk, hand signals, different hand signals, legal risks, why we are taking action against agribusiness, that there is a “nest” that is a safe place to go to after the action, where all the stuff also ends up, and that finger is usually planned several months in advance, but this started the day before. That level of dedication to making sure everyone can participate is impressive. The question also comes up how many people have a so-called “rail pass” with them, which was in the packing list. (A “rail pass” is a Belgian ticket that is purchased once and can then be used for 10 train journeys, divided between several people, within Belgium.) There are about 15 people, including ourselves, who do not have this ticket, but by contributing together, we get enough money for one person to go and buy two “rail passes”. It’s getting time to leave and we line up in a finger, with one affinity group per row, and here chaos #7 becomes obvious: We have not managed to find an English-speaking affinity group, and therefore only have ourselves available. However, another person comes and offers to join us, and this person also describes the way to the train station.
We walk out of the gate and start walking towards Brussels South train station to catch the train to Ghent. A police van follows us right from the start, but does not interact with us. We decide to try to get arrested together, at least Adam and Rufus, and that we will meet in the nest if we get separated. The three of us manage to stick together, but our fourth member doesn’t seem too interested in joining us. With the station in sight comes chaos #8: The police. About twenty police officers rush towards the finger of activists to stop, arrest and tackle them down. They wave batons in the air with great aggression, and the finger splits to loop past. Here Nicky is hit on the head with a baton, Adam turns to run around the officers but is grabbed by a policeman coming from behind and Rufus manages to slip past. This is where our trio gets split up, and so here are two stories that happened in parallel.
Rufus:
I’m hesitating: Where are the others? I had tunnel vision when the police arrived, and didn’t see if they also managed to slip past, or if they were arrested. I try to go back to those already arrested to see if they are there, but turn back when a police officer approaches. “If they are arrested, at least they have each other, better I continue”, I think and run towards the station, where the police have already blocked one entrance and arrested several people, but another entrance is open. I go in and follow two people with backpacks to a track, but realize it’s the wrong track. I walk down from the platform and see the rest of the group that made it to the station, and join them. Adam and Nicky aren’t there, so they must have been arrested. And it’s not long before police officers surround us too. We sit down, link arms and start singing. The police start to roughly pull activists away, while we are holding on to each other. That would be “violent resistance” in Sweden, but here it is apparently allowed. The police officers also start tearing off the activists’ backpacks to check the contents. I have to borrow a pen to draw on my face so that cameras won’t recognize me. A police officer pulls out a knife and almost stabs another officer but then cuts the strap of an activist’s backpack. They also take a pain grip around the neck of an activist. When I’m being dragged away, I’m completely limp. The officers hold me down on the ground and search my clothes and backpack. They take my covid mask, my scarf and my goggles. Then they give me back my backpack and I ask for the things they took off. They say I have to give my name to get it back. But then when I go to where other activists who have been searched are standing, they give me back the scarf and the covid mask. The goggles are put in a pile by the police along with white suits, goggles and other action equipment. Then, when everyone is searched, they start violently pushing us out of the station. I ask an activist if I can join their affinity group, which I do. Fortunately, it is an English-speaking affinity group. Other activists ask bystanders at the station to film the police’s excessively violent treatment of us.
Once we are out of the station, we walk away for a while. We sit in a circle on the sidewalk and review the situation. There are 17 of us. Most of them seem okay. We talk about different options: trying to find others who were arrested before us, trying to get to Ghent again, doing something here in Brussels and so on. People start eating their food and the discussions continue. A police van arrives to ask what our plans are. We decide to tell them we are going home, while we actually split into small groups and start heading towards Ghent. I join my newfound group of friends, aptly named Tout le monde detéste la police (All the world hates the police) and we split into a trio (including me) and a pair, and decide to meet at the central station, which is about a 20 minute walk away.
My trio goes via a tram stop called Suéde (Sweden) to the southern station and boards a train that takes us in 5 minutes to the central station. There we buy tickets, but as none of us has a bank card with us (they can identify you) we need to use cash, and I am short of it after the donation to the joint purchase of the “rail pass”. But together, in solidarity, we manage to scrape together enough to cover at least the trip there. (The trip home I can cover with the bank card, which is in the nest in Ghent.) We try to look for the other two but we can’t find them. When 40 minutes have passed since we split up and it’s almost half past one, we decide to go to the platform and catch the next train, because otherwise we’ll have to wait for almost 40 more minutes. We find our two friends and several others from the group of 17, and we get on the train without any problems. On the way to Ghent, we find out via a burner that one of my trio has that a new finger is being formed and that we are welcome and needed in it!
Once in Ghent, all 14 who are left (3 activists went home) gather, eat lunch and wait for transportation to the action site. But when a car arrives after about 20 minutes, the driver says his only directive is to transport people to the nest, which is about 4 km away. (The action site is 20 km away.) We try to call with the same burner to the coordination to get directives to go to the action, but they say it is too risky and that everyone should therefore go to the nest. A lot of people take bikes there, because there is a huge bike parking lot right by the train station. However, I and three others ride in the car with the driver. On the way, we learn what the target of the action is: Cargill, the world’s largest agro-industrial company, which, with profits of €2.5 billion globally, is nevertheless firing 8000 employees, including 168 in Belgium.
In the nest there is food, drink and wonderfully supportive activists. I look for Adam and Nicky, but they are not here, so I decide to wait for them to get here (because this was our gathering point). Meanwhile, I try to find my bank card, which should be in the nest, and it’s chaos #9. First, I’m told that everything handed in should be in a warehouse in another part of Ghent, and that there will be cars going there so that activists can pick up their backpacks. I say goodbye to my new group of friends and thank them for taking me under their wing. But I miss the cars to the warehouse, and start eagerly asking people if they know if more cars are going. But no one seems to know. More and more activists, who have been at the action site, also flock to it after the action ends. Eventually, however, someone tells me that everything that was handed in in envelopes is in the nest. I am guided to the right person and give my arrestee number, and can get my bank card back. After some more waiting, when I’ve spent a total of about 3 hours in the nest and it’s past 6pm, I decide to go back to Brussels and look for my friends there. I leave a note on the door saying that I’ve gone back and take the tram to the station, catching a train that leaves just after 19.
The train is crowded, so I have to stand, but the journey goes well. On the platform in Brussels, I am met by an old activist friend who lives in Brussels. She has been at the action site, and listens to my story about the day, and that I lost my friends. I get help to look for them (or any notes from them) at the station, but it is fruitless. I then ask my friend at which station the Greenpeace office is located, as it is the only place, other than our host’s home, that I think the others might be. This is because that’s where Nicky and I stayed during the United for Climate Justice action last fall. Getting there is not easy, however, because chaos #10 of the journey is roadworks that shut down the tram lines that go there. But via bus on detours I manage to get there, and find the office completely empty. All that remains is to get to our host’s home, where I arrive just after 22.
Adam and Nicky:
We were held by the police for about 45 minutes. They lined us up against a wall to sit down and then took all our action clothes from our bags. In addition, they took some of Nicky’s stickers stating that reparations should be paid to Global South as well as animal rights and vegan movie stickers.
The police checked our bags and then took photos of us. Nicky regrets not drawing on their face to confuse facial recognition as many of the 20 or so activists detained had done. As we sat on the sidewalk, a Belgian pedestrian spoke to us activists in French and a kind Belgian activist next to us translated. The man said: “You stand for Africa, South America or Palestine, but you are all white. You are all privileged and will have a warm bed tonight when the police release you. If you were a different color, that would not be the case.” This made Nicky question us as a movement because there has been a whitewash of very little diversity of ethnic backgrounds in the environmental movements they support in Sweden, Denmark and Belgium. It made them think that we should be aware that we are lucky to be safe in Sweden and that we should do more to support activists in the Global South with campaigns for reparations. There was a stronger will to support activists in countries that are in greater danger than us.
We were then released by the police. Nicky befriended a group of activists at the station who were going to Ghent and gave us rail passes. The police followed us until we got on the train to Ghent. One of the activists said that the police are our loyal dogs lol. On the train we shared food and talked about our adventures. In Ghent our friends took bicycles so we lost contact with them because we had no phones. Chaos #11 is that we had trouble finding where the action or nest was and we relied on Nicky borrowing random people’s phones to check Code Rouge’s Instagram.
We learn that the action is near a train station before Antwerp and plank onboard the train to Antwerp to go there. But here comes chaos #12: The train does not stop at that station. When we ask the train staff why, they answer that it’s because some activists are disrupting there, without knowing that we are activists. We therefore end up in Antwerp. On our journey we talked about plans, including Nicky’s desire to spend less time in Stockholm if possible, and more on traveling around Sweden and Europe to do activism. To get from Antwerp, we had to rely on our “exceptional” acting skills to beg to get on a bus for free so we could go back to the Ghent suburbs where we had heard the action would be. It was a very nice, quiet area with a large football field. There seemed to be a lot of Ukrainians living there, because the signs were in Ukrainian. After wandering around the area for a while, we realize we can’t find the action, and manage to beg our way on a bus to Ghent station. From there we plank on a packed train from Ghent to Brussels. We just sit on the floor and rest during the journey.
Nicky’s biggest frustration with this day was that we were missing a finger to help us with a phone that we needed. Nicky often feels overwhelmed from their autism so having other friends to support us was needed as we both found this situation of having neither money nor a phone challenging. We did a great job getting to Ghent and back home and trying to find the action using strangers’ phones. We fulfilled our role as our original finger before we lost Rufus, which was to distract the police from getting to the action by delaying them as they held us and followed us.
We did some sightseeing in Brussels and then waited in the mall until 21 as our host was not back until 22. We arrived at home at 22. Our host welcomed us and we were very happy to see her home. Rufus then arrived 30 minutes later. We were happy that he came home and was not at a police station as he made this trip very pleasant.
After Rufus also returned to our host, the trio is together again and can start talking about their experiences from the day. Then a much-needed night’s sleep awaits.
Sunday 2/3:
We wake up and much feels better than last night. However, Adam is still very tired, and therefore stays at home to rest while Nicky and Rufus aim for the first event of the day: A demonstration against Cargill at their headquarters. Here, then, is once again a tale of two halves:
Nicky and Rufus:
We realized a little too late that the demonstration, which was to start at 10am, would not be in Brussels but in the nearby town of Mechelen. Google Maps indicated that we would arrive at the headquarters at 11, but once at the train station, chaos #13 appeared: the train was canceled (the train strike was in its last day) and we had to wait for a train that would leave at 11. Finally, we manage to get there, hopped on a bus and arrived near the main office at 11:30. However, there was only a police car, no demonstration, so we stood in the shadow of a building, out of sight of the police car, and thought about what to do. Since the rest of the day would be spent in Brussels, we decided that the best thing to do, especially since the police car soon left, was to go back to the station and go back to Brussels. On the way, we hear chanting and find the demonstration, walking along the streets towards the station. There are about 100 activists there, including two that Rufus met at the last CR action in October. We later learn that Cargill was so afraid of this peaceful demonstration that they hid their logo at their headquarters. When the demonstration arrives at the station, we travel together to Brussels, where there is a “guerrilla conference” with farmers, activists, trade unionists and experts on food system transformation. Several book tables are also on display, but all books are in French. However, the conference does not offer much before it is time for us to go to the next demonstration, for the Democratic Republic of Congo. Our host had helped prepare this one.
Demonstrating for Congo is particularly important in Brussels. Partly because it was the Belgian King Leopold II who started the brutal exploitation of Congo’s people and natural resources, when he ruled the country as his private colony between 1885 and 1908, when the Belgian state took over after huge protests against how Leopold demanded inhumane amounts of rubber from the population, and those who could not produce those amounts had their hands and feet cut off. Starvation was also widespread as there was no time to grow food under these inhumane working conditions. [1] Sweden also had hundreds of missionaries, sailors and soldiers in the Congo during this time. [2] Historians such as Adam Hochschild and Isidore Ndaywel è Nziem estimate that between 10,000,000 and 13,000,000 people, half of the Congo’s population, were killed in this genocide. [3] But the abuse and exploitation of the Congo’s natural resources and people did not end during the colonial period of the Belgian state until independence in 1960. [1] And they are still ongoing. Since the 1990s, 6,000,000 people have been killed (half of them children under five) and 7,000,000 displaced, 25,000,000 face starvation and 70% of the population lives on less than just over $2 a day. Hundreds of thousands of women have been raped as part of the warfare, all to gain control of Congo’s mineral wealth [4].
Congo has 50% of the world’s known reserves of cobalt and 60% of the production. Cobalt is a crucial metal for rechargeable batteries in, for example, electric cars and mobile phones. [5] Another mineral is coltan (short for columbite-tantalite), for which Congo has 64% of the world’s known reserves. Coltan is used in electronics such as computers, game consoles and mobile phones. [6] And these are just two examples, Congo also has gold, diamonds, copper, tungsten, uranium and a host of other metals and minerals [7], with a total estimated value of $24 trillion (equivalent to the entire GDP of the United States). And in addition to the minerals, there is huge capacity for both agriculture and hydropower, as well as the world’s second largest rainforest. [8] This rainforest is also the only rainforest that is still a strong carbon sink. [9] But these immense riches do not benefit the Congolese people. The term genocost has been coined by Congolese youth activists to describe what is happening in Congo. A genocide for economic gain. The conflict in Congo is the world’s deadliest since World War II [3], and has escalated in recent months as the Rwandan-backed M23 militia has seized the strategic cities of Goma and Bukavu, among others, leaving thousands dead and brutal war crimes in its wake. And the EU, based in Brussels, is complicit in these war crimes. Both by sending aid to Rwanda, and by buying the Congolese minerals that the M23, through control of mines, smuggles to Rwanda. Despite the EU Council of Ministers condemning M23’s actions, and despite the EU Parliament adopting a resolution to freeze aid to Rwanda and suspend Rwandan cooperation related to strategic minerals until Rwanda stops supporting M23, the EU Commission has not acted. [10] Obviously, the flow of stolen Congolese resources is too lucrative to act in line with any kind of humanity. It hides behind fine words and does not pretend to care about the blood of those killed in the looting of the resources. Just like in King Leopold’s time. History repeats itself, from Leopold in the 19th century to the EU today. And so did the demonstration, from the statue of Leopold II to the European Parliament at Place du Luxembourg.
After studying some guerrilla gardening done by XR Brussels at the Parliament and leaving our own trail, we head to the conference, which is coming to an end. But that’s not a problem, as there’s a closing party in the same place afterwards.
Adam:
I lay down and slept for a number of hours. I continued to rest, and watched some comics, even after I woke up, and then went to the party.
We are gathered at the party, we eat there and we get to meet several Swedish friends who were at the action site. Code Rouge also tells us, interpreted in three languages, how well the action went and that they left after Cargill shut down the plant for 24 hours. Then there’s music and dancing and a generally great atmosphere. Our host has requested that we be home by midnight, and we leave to make that happen. But with our usual luck on this trip, we go too far and have to walk back the last bit. We are late but not too late.
Monday 3/3:
This is our departure day, but the bus doesn’t leave until 5 p.m. There is another demonstration for Congo at 12 outside the EU Commission, which our host is also helping to organize. The host and Adam go there, while Nicky and Rufus first move towards the Greenpeace office to return the sleeping equipment. Here comes chaos #14, namely that the train we are traveling on simply won’t open its doors at the station we are getting off. We have to get off at the next station and take a tram back. Once there, no one opens at first, so we have to try to push the sleeping bag through the bars. Before we succeed, however, we are let in.
We gather again at the demonstration for Congo, which this time is much smaller. Most passers-by don’t want to talk to us, even though one of our fellow activists points out that we all carry a piece of Congo in our cell phones. We chant, among other things:
Trente ans de viol, ça suffit! (Thirty years of rape, is enough!)
Trente ans de guerre, ça suffit! (Thirty years of war, is enough!)
Around 14, the demonstration ends, and we save the contacts of some of the people we met there. We go back to our host one last time, collect our luggage and say goodbye. Then we head to the Grand Place for sightseeing and it is very magnificent. There are even tours through the city in some kind of old car, but we do not have time for that. We also don’t have time to eat waffles one last time, but we go to the bus station. Nicky and Adam buy food for the trip home while Rufus has a meeting before we get on the bus, which drives us to Amsterdam without any problems.
Once in Amsterdam, we have an hour to change to a bus that will take us to Copenhagen. We check out potential sights nearby, but they all seem a bit too remote, so we mostly walk around and check out the nearby train station. As we make our way back towards the bus terminal, there are lots of buses at the departure points, but no matter how frantically we look, we can’t find the bus we need to take to Copenhagen. Instead, we hear the people working on the buses talking about how German police are a disaster. Finally, when a few buses have left, our bus arrives. On the previous bus we sat apart from each other, but on this bus we get to sit together around a table. We talk to each other, eat and have a nice time before trying to sleep. But now comes the aforementioned disaster, chaos #15 of the trip: German police. They stop the bus sometime after 23 on the border with Germany, go through it and wake up all passengers to check everyone’s passports. But something more is what they do, (maybe luggage check) because they cause a 40 minute delay. But eventually we get out of that too and can get a few hours of sleep.
Tuesday 4/3:
We wake up, we are still late, but as we have plenty of time for the change in Copenhagen, it is fine. Chaos #16 reveals itself when we are going to get our breakfast: Adam’s lunch bag has been standing at Rufus’ feet and there Rufus has mashed some of it in his sleep. But we manage to scrape together some that can be saved and wipe up spilled juice, and make sure everyone gets food in them, before we arrive just before 10 in Copenhagen. Nicky goes to have a digital meeting while Adam and Rufus go to Malmö, where Adam buys some new food and Rufus returns some borrowed equipment. However, when Rufus and Adam meet on the train bound for Stockholm, chaos #17 ensues: Nicky hasn’t made it to Malmö in time to catch this train. Luckily, with the help of their ticket and acting skills, they manage to get a seat on the next train.
The last train journey goes smoothly and is a chance to rest and reflect. The journey has been a real rollercoaster, but we have gained many experiences. Perhaps most importantly, we have gained a better understanding of the definition of resilience [11]:
“Resilience is the capacity of a system, be it an individual, a forest, a city or an economy, to deal with change and continue to develop. It is about how humans and nature can use shocks and disturbances like a financial crisis or climate change to spur renewal and innovative thinking.”
Resilience is what we need to build in our society to deal with the worsening consequences of climate crisis and species extinction. Resilience is needed in our movement to face repression and adapt to changing conditions. And resilience is what this journey has provided much practical practice in.
Referenser/References
[3]: https://www.genocost.org/about/what-is-the-geno-cost/
[4]:https://friendsofthecongo.org/primer/
[5]:https://friendsofthecongo.org/wp-content/uploads/2024/03/Cobalt-5.pdf
[6]: https://friendsofthecongo.org/wp-content/uploads/2024/03/coltan.pdf
[7]: https://friendsofthecongo.org/wp-content/uploads/2024/03/Basic-Facts-on-the-Congo-2.pdf
[8]: https://friendsofthecongo.org/wp-content/uploads/2024/03/ten_reasons_why_congo_matters.pdf
[11]: https://www.stockholmresilience.org/research/research-news/2015-02-19-what-is-resilience.html