Ragnhild
28 juni 2025
Den 12 april deltog jag i en fredlig civil olydnadsaktion i Oljehamnen i Göteborg. Den 19 juni ställdes jag och mina medaktivister inför rätta. Det var min sjätte rättegång sedan jag blev klimataktivist. Igår kom domen: 50 dagsböter på grund av ohörsamhet mot ordningsmakten, det vill säga att vi inte lydde polisens order att flytta på oss.
Här är mitt försvarstal:
Vi är på väg att lämna det som forskarna kallar ”livets korridor” – det stabila klimat som gjort det möjligt för oss människor att bygga civilisationer, odla mat, leva tillsammans.
2024 blev det varmaste året som någonsin uppmätts. Nästan hälften av årets dagar låg över 1,5 graders uppvärmning. Samtidigt smälte havsisen kring Antarktis till rekordlåga nivåer, och Petermannglaciären i norra Grönland förlorade 40 procent av sin shelfis på bara 15 år. Skogsbränderna i Kanada släppte under samma år ut mer koldioxid än hela Tysklands utsläpp.
Det här är inte abstrakta händelser långt borta. Det är konkreta förändringar av våra livsbetingelser. Enligt forskarna vid Potsdaminstitutet är vi nu på väg mot en global uppvärmning på upp till 2,9 grader – även om alla länder skulle uppfylla sina klimatlöften.
Det innebär att en tredjedel av jordens yta riskerar att bli obeboelig. Att människor tvingas på flykt från uttorkade jordar och stigande hav. Att färskvattentillgångar försvinner, jordbruk slås ut, och konflikter om resurser ökar.
Allt detta vet vi. Det finns ingen vetenskaplig osäkerhet kvar att gömma sig bakom.
Och ändå fortsätter den fossila infrastrukturen att rulla på som om ingenting har hänt. Som till exempel här i Göteborgs oljehamn – navet för mer än hälften av Sveriges fossila bränsleflöden. Härifrån matas den industri som skapar klimatkrisen vidare, utan någon plan för avveckling.
Det är därför jag sitter här idag.
Jag deltog i en fredlig blockad tillsammans med Extinction Rebellion. Jag hindrade tillfälligt en verksamhet som i grunden förstör förutsättningarna för liv.
Jag är inte här för att jag tycker om att protestera. Jag är här för att jag inte står ut med att passivt se på medan det som betyder mest för mig går förlorat.
Jag är mamma till tre barn – Hannes, Gustav och Siri. Och jag är mormor till Frans, som nu är två år. Jag gör det här för dem och för alla barn som ska växa upp på denna vår enda jord. För att jag inte vill stå där om femton år och säga: ”Jo, vi visste – men vi gjorde inget.”
Jag har försökt andra vägar. Jag har skrivit, informerat, demonstrerat, samtalat med politiker. Men utsläppen fortsätter öka. Politikerna river upp klimatmål och stiftar lagar som underlättar för fossilindustrin. När de bryter mot Parisavtalet och mot klimatlagen – utan några rättsliga konsekvenser – vem ska då hållas ansvarig?
I rättegång efter rättegång hänvisas till att det är upp till politikerna att avgöra vilka risker samhället ska ta. Men vad händer när politikerna själva bidrar till att öka dessa risker? När de aktivt driver på en utveckling som leder till ödeläggelse?
Då anser jag att samhällskontraktet är brutet. Då är det min rätt – och min skyldighet – att ingripa.
Det är inte bara en moralisk skyldighet. Det är också en rättighet – enligt både svensk och internationell lag.
Vi har juridiskt stöd för det vi gör. I Sveriges grundlag slås rätten att demonstrera fast. Enligt artikel 2 i Europakonventionen, rätten till liv, har varje människa rätt att skydda sig när det egna livet hotas.
Dessutom har Sverige skrivit under Århuskonventionen, ett bindande FN-avtal om miljödemokrati. Den slår fast tre grundpelare: rätten till miljöinformation, rätten att delta i miljöbeslut – och rätten att få rättslig prövning när miljön hotas. Konventionen säger tydligt att miljöaktivister inte ska straffas – utan skyddas.
Advokat Linus Gardell har också lyft vad Europadomstolen tydligt har slagit fast: att demonstrationer måste få ske i anslutning till den verksamhet man protesterar mot, även om det innebär vissa störningar. Yttrandefriheten skyddar även demonstrationer som faktiskt förhindrar verksamheten. Det är en nödvändig del av en levande demokrati.
Punkt 141 i Europadomstolens praxis säger att skyddet för demonstranter är särskilt starkt när det gäller frågor som rör oss alla – naturen, miljön och den akuta klimatkatastrofen. Annars blir demonstrationsfriheten bara teoretisk och illusorisk, istället för praktisk och verklig. Och det gäller också företag.
FN:s särskilda rapportör Michel Forst har kritiserat Sverige för att vi kränker dessa rättigheter. Han menar att okunskapen i rättsväsendet är utbredd, och att klimataktivister därför döms i strid med internationell rätt.
Ändå är det enda som verkar spela juridisk roll i den här rättssalen huruvida jag hörde polisens order – och om jag lydde den. Inte varför jag satt där. Inte vad jag försökte stoppa. Inte om polisens ingripande skedde på rimliga grunder. Inte om demonstrationen störde mer än marginellt.
Jag tycker att vi måste kunna kräva mer än så.
Det är lätt att säga att rättssystemet ska vara neutralt. Men ingen rättstillämpning sker i ett vakuum. I maj 2023 friade Helsingfors tingsrätt nio aktivister från Greenpeace med hänvisning till deras ”moraliska skyldighet att agera”. Åklagaren valde att inte överklaga.
Ni har också ett val.
Ni har möjlighet att fria. Ni har möjlighet att väga in sammanhanget, motiven, och proportionaliteten. Och ni har möjlighet att använda det juridiska utrymme som faktiskt finns – när lagens bokstav möter ett verkligt moraliskt nödläge.
Jag vet vad jag måste göra. Jag kommer fortsätta. För Hannes, Gustav, Siri och Frans. Och för alla barn – också era barn och barnbarn.
Frågan är: vad väljer ni?