Katja
18 november 2022
Slutplädering, anförande, försvarstal. Ja det här blir ett tal. Med stora ord. Jag har svårt att tala med mindre ord i det här läget.
Jag vet inte mycket om lagar och juridik.
Men jag har en stark inre moralisk kompass.
Sedan ungdomen har jag kämpat mot orättvisor.
Är domstolen det samma som rättvisan? Här ute på fasaden finns symbolen med balansvågen vars skålar väger lika. Justitia; rättvisans gudinna. Sitter hon på sin tron och gråter över all världens orättvisor nu? Över världen som är helt ur balans.
Ni har här inne flera gånger tidigare benämnt nödrätt med exemplet att döda en björn som överfaller dig i skogen. Detta exempel känns oförenligt med verkligheten, på många sätt.
Verkligheten – sanningen, är att faran – krisen är nu och den är här. Inte om tio år på andra sidan haven.
FN har nyss varnat om ”kod röd” för mänskligheten.
Kod röd för mig låter verkligen som ett akut nödläge. Hade det varit i en film skulle vi snarast skickat ut superhjälten för att rädda den mänskliga civilisationen.
Kod Röd.
Larmet går nu och larmet gick för två år sedan när jag satte mig i gatan för att få Göteborgs politiker att utlysa klimatnödläge.
Larmet gick för 50 år sedan när fossilföretagens egna forskare tydligt varnade för den globala uppvärmningen.
Larmet gick för snart 60 år sedan när Rachel Carson skrev Tyst vår om hotet mot djurlivet. Larmet har i all tider gått här och nu. Ingen kommer undan.
Här innebär nya virus och förlorade skördar. Här innebär att skogar brinner, städer brinner. Städer svämmar över. Göteborgs politiker planerar att bygga stora vallar ute i älven för att skydda mot att havet tar över staden. Jag undrar: när planerar de att sluta fjäska för fossil industri som tar över staden?
300 människor dör varje år av luftföroreningar i Göteborg.
Arter dör i en rasande takt av det system vi skapat. Det har funnits fem tidigare massutrotningar i livets historia. Den senaste för 65 miljoner år sedan. Det verkar inte bättre än att vi nu har äntrat den holocenska sjätte massutrotningen av naturliv, djurarter och miljö. Det är svårt att ta in. Men jag vägrar vara en del i denna utrotning och utarmning av vårt hem. Jorden. Vårt enda hem.
Det är rent vansinne att fortsätta på den här resan. Vi måste vända hela skutan mot en hållbar kurs. Det kommer inte att gå över en natt. Men själva bromsmomentet kan gå snabbt. Om vi gör det tillsammans. Var och en efter förmåga. Politiker kan skapa nya lagar och styrmedel. Jag kan sätta mig i gatan och sjunga en sång. Ni kan frikänna mig från brott eller i alla fall lindra mitt straff. Vid något tillfälle måste vi våga släppa på gasen och börja bromsa in för att kunna vända skutan. Nu är ett gyllene tillfälle.
För den här färden tar oss mot graven. Och med oss ner i djupet tar vi allt levande, så som vi känner det. Ja vi sitter faktiskt i samma båt. Ni och jag är besättningen och det krävs att vi samarbetar nu. Ni och jag vill ju skapa ett rättvist och hållbart samhälle.
Jag vet att ni vill vara på rätt sida av historien.
Jag vet att ni vill kunna se era barn och barnbarn i ögonen och säga att VI, vi var några av de modiga människor som var med och förändrade allt.
Till det bättre.
Till det vackrare.
Till det rättvisa.
Vårt rättssystem kan och behöver förändras i takt med att verkligheten förändras.
Verkligheten nu är för väldigt många en tillvaro i nöd, i sorg, i kris.
Jag ser det som min plikt som medborgare, som människa, att försvara rätten till liv.
I min tjänst som sjuksköterska på ett äldreboende är det min uppgift att skapa ett värdigt liv på äldre dagar, utan smärta och oro. För tre år sedan sa jag upp mig för att på heltid kunna ägna mig åt en minst lika viktig uppgift. Att försvara rätten till liv överhuvudtaget. Sen kom en pandemi och jag gick tillbaka till vården där jag behövdes mest.
Just nu finns ett litet frö i mig, blott tolv dagar gammalt. Jag önskar inget hellre än att det får fortsätta växa och gro. Att fröet får utvecklas till ett liv.
Och jag vill leva med det barnet.
Jag vill sitta med det på en klippa och se ut över ett friskt hav.
Jag vill att vi kan sitta på varsin stubbe och dra in doften av gammelskog. Att vi också kan andas frisk luft i staden, traska runt och ta en fika en solig oktoberdag.
Men om verkligheten kräver kommer vi sitta bredvid varandra mitt i gatan och sjunga:
Hey ho take me by the hand. Strong in solidarity we stand. Fight for climate justice. Fight for climate justice.