
FÖRSVARSTAL FRÅN EN PSYKOLOG OCH AKTIVIST
29 januari 2025
Jag var på platsen för att demonstrera i syfte att uppmärksamma politiker och allmänhet på att regeringen driver på klimatkatastrofen.
Utöver allt liv och allt vackert som går förlorat så är en anledning till att jag valde att sätta mig på gatan att jag arbetar som leg. psykolog på en vårdcentral och känner en stor oro och ett stort ansvar för att belysa hur klimatkatastrofen är en folkhälsokatastrof. Personer med psykisk ohälsa är en av de största riskgrupperna i klimatkatastrofen. Bl.a. visar forskning att dödligheten är tre gånger så hög och inläggningar på sjukhus ökade med 10% i den här gruppen under värmeböljor, som ju blir vanligare.
Forskningen är tydlig med att den psykiska ohälsan ökar som effekt av klimatförändringarna. Dels drabbas de vars liv påverkas direkt av klimatförändringarna, eller som kanske tvingas fly p.g.a. dessa. Dels drabbas människor indirekt, av klimatångest. Forskning pekar på hur klimatångest påverkar drygt hälften av alla ungdomars vardagliga fungerande negativt och i en del fall får unga att avstå från livsavgörande beslut som att skaffa barn eller påbörja högre studier.
Det här skrämmer mig. Psykisk ohälsa anses redan vara det största hälsoproblemet globalt. Jag vet hur vården går på knäna. Nyligen har många kollegor på vårdcentralen dessutom varslats och sagts upp, inklusive min psykologkollega. Hur ska vi klara att den psykiska ohälsan kommer öka? Vi kommer inte klara det, vi måste agera nu.
Utifrån att vara psykolog känner jag en skyldighet att agera – dels för att jag är utbildad i att ta till mig forskning, dels utifrån att jag som hälso- och sjukvårdspersonal känner jag skyldighet att larma om det här. Och det här leder mig över på en annan anledning till varför jag upplever ett ansvar att demonstrera för klimat och miljö. Klimatkrisen kräver att en enorm mängd människor lägger om sina beteenden. Att skapa beteendeförändring är vad jag är utbildad i som psykolog och jag känner därför ett extra ansvar för att bidra till att vi börjar agera på krisinformationen.
Mitt arbete på vårdcentralen går ofta ut på att hjälpa människor att agera i linje med det de vet är rätt eller bra, men som av olika skäl är svårt. I klimatkrisen har vi all information om vad som väntar och vad vi behöver göra, ändå agerar vi inte i linje med den. Varför?
Jag har därför fortbildat mig i hur psykologisk kunskap kan bidra till omställningen till ett hållbart samhälle. I korta drag har jag funnit att:
• Psykologiska knep för att uppnå individuell förändring är inte lösningen. Det är däremot helt i linje med hur fossillobbyn arbetat för att få oss att tro att hållbarhet är något vi gör på individnivå – ”klimatkalkylatorer” introducerades i en PR-kampanj av oljejätten British Petroleum.
•Klimatkrisen är ett s.k. superkomplext problem. Vi alla måste göra saker som kan ha stor effekt och inte fastna i små detaljer som tar kraft men har minimal effekt. Vi behöver:
• beteenden som bidrar till att ändra de strukturer som vidmakthåller vårt fossilberoende.
• bli aktiva samhällsmedborgare. Demonstrera. Demonstrationer som inkluderar fredlig civil olydnad lyfts som särskilt viktigt, med potential att leda till förändring. Det finns exempel både historiskt och i samtiden (tex medborgarrättsrörelsen, kvinnlig rösträtt, Black Lives Matter). Det finns dessutom starkt forskningsstöd för att proteströrelser kan ha effekt, särskilt i frågor som klimat-frågan. Ny forskning pekar även på att civil olydnads-aktioner kan gynna frågan genom att påverka den bredare massan att i större utsträckning engagera sig.
Med den här forskningen i ryggen har jag valt att demonstrera och använda fredlig civil olydnad som metod – för jag finner stöd för att det kan ha effekt i det här nödläget.
Malin