Attunda tingsrätt 7 – 10 april 2026

Försvarstal

19 maj 2026

Den 7-10 april hölls rättegången för 17 aktivister som var åtalade för att ha medverkat i en aktion på privatjetflygplatsen Grafair på Bromma. Rättegångens tre dagar fylldes av vittnesmål om hur människans aktiviteter, särskilt flyg, leder till fler döda på grund av den pågående klimatkrisen. Det lyftes också upp vilka rättigheter var och en av oss bör ha i fungerade demokrati, att till exempel få hålla i en banderoll eller fotografera en aktion utan att bli straffad för vad någon annan gör. Två av aktivisterna blev dömda till villkor dom, dagsböter och skadestånd och 15 av dem frikändes helt.

Göran Boardy / Tomas Fridh, advokat
Ofta försvarar vi oss själva inom XR, men ibland är det inte dumt att ha advokater! Under Grafair-rättegången efter påsk hade vi stor hjälp av fem skickliga advokater som ryckte ut med sina expert-kunskaper för att försvara oss. En av dem var advokat Tomas Fridh som försvarade Göran Boardy som agerade fotograf under aktionen. Nedan finner ni en transkribering av delar av den slutplädering Tomas höll för sin klient Göran i förra veckan.

Göran stöttar och delar synen på miljöförsvar, men han ser sig inte som en del av aktionsgruppen under den här aktionen, utan som en frilansfotograf på plats för att sprida bilder. Och därför kommer mitt försvar inte att beröra miljöaspekter av nödinvändningen.
Jag insåg att jag har faktiskt jobbat med det här målet sedan 21 september 2023. Och jag kan säga att ända från början har jag varit upprörd på grund av det här målet. Och jag vill först säga att det riktar jag mig inte mot rätten här idag, inte mot åklagaren heller. Jag tycker att även om vi har haft lite bråk om bevisning innan, så har det varit en bra stämning och en tolerans kring viljan att prata, och en tolerans kring olikheterna i det här målet. Att det här är ett mål med människor som vill någonting och inte vill undanhålla någonting, utan vill berätta. Och jag är tacksam för den stämningen vi lyckats åstadkomma.
Men min ilska eller upprördhet som jag har haft nu i snart tre år handlar om hur vi som jurister sysslar med den här typ av mål. Därför att det här är ett annorlunda mål. Det här är inte de vanliga brottsutredningarna med personer som inte vill medverka eller personer som undanhåller sig. Det här är en annan typ av verksamhet. Men vi får inte släppa de rättssäkerhetskrav som vi har bara för att det här är en annan verksamhet. Det finns en tendens, och det har funnits en tendens ända från början när det här rubricerades som ett sabotagebrott, att måla med breda lagstiftningspenslar bara för att det rör någonting som väcker upp känslor och framstår som stötande för oss, utan att titta på detaljerna.
Även om det fortfarande står i gärningsbeskrivningen att Göran ska ha hållit ett plakat, har vi idag inte hört en enda person säga att han har hållit ett plakat eller sett en enda bild där han håller ett plakat. Och han har sedan den 17 september 2023 sagt att han aldrig har hållit ett plakat. Det har inte korrigerats under alla de här åren, men nu så släpps det av åklagaren som jag förstår det i alla fall. Och jag är också glad att åklagaren säger här att det är idag inte klarlagt om det här var en planerad aktion. Åklagaren lägger det på de tilltalade som inte är beredda att berätta själva om vad det gjorts för planer. Men det vet vi att det är inte deras uppgift. Det är åklagarens uppgift att bevisa. Och hon är öppen med att idag är det inte klarlagt om det är en planerad aktion. Men hon säger att om rätten tycker att det är en planerad aktion, så ska Göran dömas som medgärningsman. Och för mig är det så nära man kan komma att medge att det här kanske inte håller riktigt.
Det som Högsta domstolen säger är att när vi som jurister tillämpar brottsrubriceringar på demonstrationer så ska vi vara återhållsamma och restriktiva. Vi ska alltså i de här situationerna ha en ännu smalare pensel. Vi ska vara ännu mer uppmärksamma på konsekvenserna och vi ska ställa höga krav på vår bevisning. Och går vi nu över till det här målet. Här har åklagaren åtalat 17 personer mot sitt nekande och inte åberopat någon enda bevisning utöver deras egna uppgifter och den film som de själva producerat. Det har inte gjorts någon utredningsåtgärd under två år och sju månader som har tillfört någonting utöver det som de tilltalade själva har gjort. Och det är ju normalt i fall av erkända brott eller ganska enkla brott, men om man vill fälla en så stor grupp personer mot deras egna nekande så krävs det någon form av utredningsåtgärd.
Och ska vi då bedöma någon för medhjälp så är det att de uppsåtligen ska med råd och dåd främja Ester och Björn att måla en 50 meter lång vägg. Och jag menar att det här är uppenbart att det inte är uppfyllt egentligen för någon närvarande. Det finns i Sverige ingen skyldighet att ingripa. Att någon skulle komma till Grafair och veta att någon annan planerar att måla en 50 meter lång vägg med röd färg – det är inte ett uppsåt som gärningsman eller medhjälpare. Att veta det skulle inte ge en skyldighet att gripa in. Och framför allt det som är det viktiga: om man kommer till Grafair den 17 september 2023 och vill genomföra en demonstration eller stötta några som genomför en demonstration eller blockad, eller fotografera några som vill genomföra en demonstration eller en blockad, och man vet att den här demonstrationen kommer ske bredvid några andra personer som målar en 50 meter lång vägg, så är det inte olagligt. Det är inte gärningsmannaskap, det är inte medhjälp. Även om rätten menar att det här var en planerad aktion där alla sjutton kände till vad som skulle göra. Man visste att Esther och Björn skulle måla en vägg, även om det läget fanns som jag inte ser i stjärnorna, så skulle man fria.
Det, särskilt med hänsyn till. RH 2013:4 Svea hovrätt för fjorton år sedan fattade beslut. Det var en Greenpeace-aktion i Forsmark där Greenpeace genomförde en stor aktion.
Tidigt på morgonen åkte man med kranbilar och med TV-team om ett stort antal aktivister och satte upp banderoller och blockerade Forsmark för en dag. Aktivisterna som togs in dömdes i tingsrätten, men det dömdes också ett antal personer till. Det var två personer som filmade och fotade. Det var en sjuksköterska. Det var ett par personer som höll banderoller och stod i närheten och stöttade allmänt. De överklagade till Svea hovrätt, och det är det som Hovrätten prövade i det här målet, deras deltagande.
Hovrätten börjar på samma sätt som Högsta domstolen gjorde i vägblockadmålet att poängtera rätten till yttrandefrihet, betydelsen av Europakonventionen och säger att vid avvägningar mellan var gränsen för kriminalitet går, så ska vi hellre fria än fälla när det gäller det här. Sedan går de vidare till frågan om skuld.
Det gäller alltså inte de som utförde aktionen, utan de hjälppersoner som stod i närheten, höll banderoller, filmade eller stod för en sorts regen som vi kallar det här sjuksköterskor och stöd. Då konstaterar hovrätten i det här målet att det här var en väl planerad genomförd aktion av Greenpeace. De hade haft ett planeringsmöte dagen innan.
Alla, även de här aktuella personerna, visste om vad de skulle göra och hade en egen roll. De var en del av en större plan. Men man säger att de här personerna hade inte varit med och beslutat eller planerat, utan de fick sin roll dagen innan och utfört det.
Och man säger också att ingen av de här har utfört den faktiska händelsen, men inte tagit sig in. Motsvarande i vårt fall, de har inte målat en vägg, utan de har stöttat på andra sätt.
Det fanns två personer, Lisa och Leo, som var utklädda till en vattendroppe och en sol och höll banderoller uppe på tak på ett värn i närheten. Och rätten säger att de har ju stöttat det. Det kan hända att några av aktivisterna som tog sig in och bröt mot lagen kände ett stöd av dem.
Men med hänsyn till yttrandefriheten så ska de inte fällas. De går sedan vidare med Sandra Zarma, som motsvarar våran Malin som regen och säger att hon har funnits där för att stödja och hjälpa om någon skulle skada sig om hon skulle få problem. Och de säger att det här agerandet inte i sig är klandervärt och inte egentligen i hovrättens mening något som borde leda till straff. Hon skall därför frikännas.
Och sedan går de in på Mikael och Jesper som har filmat och de poängterar här att hela poängen med Greenpeace-aktionen, alltså den olagliga aktionen, var att sprida information och deras agerande var egentligen nödvändigt för att den skulle genomföras. Aktivisterna hade antagligen inte gjort det här om de inte kunde sprida, men de säger samtidigt att deras agerande är en del av ett opinionsarbete, yttrandefrihetsarbete och det väger tyngre i det här och därför ska de frias.
Så jag menar att rätten, oavsett vart ni kommer i uppsåtsfrågan, så måste de stödpersoner och hjälppersoner som inte har agerat och faktiskt begått skadegörelse frias.
Om rätten ska döma för gärningsmannaskap eller medhjälp, då ska det finnas ett bevisat, styrkt uppsåt i alla tre led till att delta i en demonstration, till att tillsammans med de andra på demonstrationen genom Björn och Ester måla en vägg. Det är det nålsögat. Och jag uppfattar närmast inte ens att myndigheterna försökt uppnå det här kravet. Utan man målar med breda penslar kring vilja, kring en oro eller en uppståndelse som är skapad och där så målas det sen en vägg och därmed ska det vara ett kollektivt ansvar. Vi får inte göra sådana bedömningar. Därför ska Göran frias. Det finns inte ens ett påstående om att han har ett sådant uppsåt.
Det har redan nämnts någonting när det gäller den långa tiden. Två år och sju månader är på tok för lång tid för ett sådant här mål. Det här är ett enkelt mål där alla erkänt identitet på plats. Det har inte begåtts någon utredningsåtgärd. Jag menar att snarare 1-1,5 år hade varit en rimlig tidsåtgång. Så det finns ungefär 1-1,5 år av övertid. Och vi har ju idag märkt under förhandlingsdagarna att minnena har svikit, många kommer inte ihåg. Möjligheten till ett effektivt försvar har försvårats av det här. Så jag menar att 30-40 % av straffvärdet ska bort med hänvisning till Europadomstolen.
Tack så mycket.

Martin Smedjeback
Martin Smedjeback är ofta den som filmar och livesänder på aktioner och manifestationer. Så också när 17 personer gick in på Grafair Jet Center i september 2023. Martin ser sig som en del av klimatrörelsen men ska man bli dömd för skadegörelse för att ha dokumenterat en aktion? Här är vad Martin sa under sin slutplädering under rättegången i förra veckan.

Tack för ordet! Förutom min advokats ord vill jag tillägga några saker.
Som bekant så filmade jag på aktionen som vi nu står åtalade för. Om jag och andra som dokumenterar blir dömda för det här sänder det ett samhällsfarligt budskap menar jag. I vår svenska yttrandefrihet ingår rättigheten att sprida material för att möjliggöra en samhällsdiskussion. Om den här rättigheten stryps så att det är ett hot mot en fungerande och livskraftig demokrati.
De allra flesta erkänner att fri och oberoende media är en vital del av en demokrati. Även om vi som livesände på den här aktionen, och andra som i liknande rörelser har uppdrag att dokumentera, oftast inte är anställda på tidningar, radio eller TV, så finns det ingen skarp gräns mellan oss och de som är anställda journalister. Yttrandefriheten är tänkt att gälla oss alla. Så även om jag under en annan dag skulle kunna ha haft rollen att hålla i en banderoll, blockera eller sätta upp en vetenskaplig artikel så hade jag under den aktuella aktionen uppgiften att dokumentera. Nu hoppas jag att alla oss här idag blir frikända, men jag tycker samtidigt att det ska ha betydelse vilken roll man har tagit på sig under en aktion.
I oktober 2023 blev jag uppringd av Eigil Söderin. Han är grävreporter på tidningen Dagens ETC. Jag hade mejlat honom i slutet av september eftersom han gjorde ett detaljerat reportage om det klimatfarliga privatjetflygandet där han granskat hur de superrika flyger.
Samma dag som vi gjorde aktionen på Grafair blev nämligen Swedavias presschef intervjuad av TT där han sa: ”Ett ambulansflyg har i stället för att landa planenligt på Bromma i stället fått landa på Arlanda.” Att ett ambulansflyg hade omdirigerats på grund av klimataktionen rapporterades i många svenska dagstidningar som Aftonbladet och Expressen, och till och med av nyhetskanalen Al Jazeera med säte i Qatar.
Reportern Eigil berättade för mig i telefonen att han inte kunde hitta något ambulansflyg som hade flugit till Grafair Jet Center på Bromma den dagen. Som Klimataktivist Björn Paxling, som också var med på aktionen berättade tidigare, så var det aldrig någon fara även om något ambulansflyg skulle anlända under vår aktion. Björn skrev tidigare: ”Vi aktivister är noga med att vi alltid släpper förbi utryckningsfordon av alla de slag när vi gör någon form av blockad, något vi informerat både polisen om otaliga gånger, samt även personalen på Grafair privatjetsterminal där aktionen genomfördes. När vi kritiserats för att det här ambulansflyget dirigerats om så har vi invänt att aktionen inte ens var någon blockad, och att det naturligtvis hade gått att öppna den vanliga grinden till flygplatsen för att köra en sjuk person till eller från ett ambulansflyg, precis som vanligt, trots att aktionen pågick.”
Den lögnaktiga uppgiften, att ett ambulansflyg hade hindrats, fick stora efterverkningar i debatten kring vår aktion. Den moderata riksdagsledamoten Maria Stockhaus skrev på X: ”Ett ambulansflyg fick omdirigeras vilket innebär längre tid till sjukhuset, om den som var i ambulansflyget avlider borde aktivisterna dömas för mord.” Att enskilda politiker som Maria Stockhaus lägger sig i rättsprocessen med en pågående förundersökning är illa nog. Men tyvärr är rättsosäkerheten större än så.
I samband med vår aktion uppgav polisens presstalesperson Per Fahlström för Aftonbladet – samtidigt som hans kollegor låste in oss i celler efter aktionen – att vi aktivister skulle ha varit inne på flygplatsområdet på Bromma. Det var inte sant, men det var vi själva förhindrade att berätta då eftersom vi satt inlåsta då i polisceller.
Swedavia AB är ett svenskt statsägt företag som äger och driver tio flygplatser i Sverige. Det är svenska statens förlängda arm i svensk flygindustri. Att statliga företag och vår egen polis ljuger om klimataktivisters aktioner riskerar att allvarligt erodera förtroendet för våra samhällsinstitutioner, ett förtroende som är avgörande för en fungerande demokrati.
Att smutskasta klimatrörelsen med uppenbara lögner är också ett slag mot alla de som vill engagera sig för en hållbar planet. Om allmänheten får en felaktigt negativ uppfattning om oss som kämpar för ett hållbart klimat så sätts vår trovärdighet på spel och vårt budskap kan då lätt felaktigt förkastas som extremt och skadligt.
Jag har under flera år varit medveten om det allvarliga hot som klimatkrisen utgör för oss alla. Men under den här rättegången har det för mig blivit betydligt mer påtagligt. Tidigare i den här rättegången gjorde klimatforskaren Magnuz Engardt en parallell mellan dagens klimatkris och förlisningen av skeppet Titanic.
Man trodde att Titanic var osänkbart, att dåtidens skeppsteknologi skulle klara alla utmaningar utan problem. Det är lätt att tro att vår planet tål vad som helst eftersom det verkar som att den gjort det tidigare. Eftersom teknologi har lett till framsteg inom våra samhällen tidigare så tenderar vi att även tro att den ska kunna lösa framtida utmaningar.
Även när Titanic träffats av isberget fortsatte första klass på de översta däcken att skåla i champagne. Orkestern spelade ljuvlig musik medan vattnet rusade in i kupéerna längst nere. När katastrofen var ett faktum var det för sent för många att rädda livet, även flera av dem i första klass förlorade livet.
När vi inte har drabbats personligen av en kris så är det lätt att bara fortsätta som tidigare trots att vi får rapporter om att krisen är på gång. Världens forskare, som vi har sett en del av under den här rättegången, har år efter år försökt att varna oss för att vårt gemensamma hem sjunker, men champagnen korkas fortfarande upp på privatflyg i Sverige och runt om i världen. Världens fattiga dör av extremväder i allt högre grad nu. Och snart är det vår tur även i den rika världen att vårt samhälle drabbas av allt hårdare klimatkonsekvenser.
Skillnaden mellan Titanic och oss är att vi faktiskt ser isberget. Det har redan drabbat oss delvis men vi har ännu möjligheten att styra om innan de allra värsta konsekvenserna slår sönder våra samhällen. Efter att Titanic kapsejsade så blev man bättre på att förebygga den typen av krockar med isberg och kommande skepp utrustades med fler livbåtar.
Min förhoppning är att vi som mänsklighet ska lära oss av liknande katastrofer för att kunna undvika dem framöver. Just nu har våra politiska ledare och institutioner inte alls svarat upp kring den enorma utmaningen som är över oss. Men jag känner att jag måste tro på att det är möjligt för oss att ta vetenskapen kring klimatet på den allvar som den kräver och för våra samhällen att ställa om i enlighet med denna.
Jag är glad och stolt att vara liten del av en klimatrörelse eftersom jag tror att det är en viktig del för att göra just detta.
Tack för ordet!

Magnuz Engardt
Klimatforskaren Magnuz Engardt var en av de 17 som förra veckan stod åtalade för skadegörelse. Hans brott? Hållit i en banderoll på en parkeringsplats tillhörande en privatjetterminal. Här är slutpläderingen han höll i Attunda tingsrätt i Stockholm:

Jag vill påminna rätten om att jag är klimatforskare och att jag har studerat klimat och luftföroreningar och dess effekter i mer än 35 år.
Klimatkrisen är erkänt komplex och svårlöst. Ingen individ, eller land, eller aktivitet är ensam skyldig till de ökande koldioxid-halterna. Vi måste minska alla utsläpp. Vi skall naturligtvis börja med de som är störst och onödigast och lättast att minska. Till exempel rika människors ovana att ta privatjet med sin mops till Verbier över helgen.
Jag har fått hela min utbildning betald av skattebetalarna och nästan all min forskning bekostad av allmänna medel. Jag är säker på att de miljontals kronor som Sverige lagt på att jag skall bli expert på klimat och luftföroreningar inte endast var menade att göra mitt liv behagligt och intressant. Jag är övertygad om att de som finansierat min utbildning och min forskning förväntar sig att jag använder min kunskap för det allmännas bästa.
Jag vill inte vara en som visste men inte använde kunskapen och min priviligierade position för att agera på denna kunskap. Att använda mig av min grundlagsskyddade demonstrationsrätt för att protestera mot onödiga aktiviteter som jag vet ökar klimatkrisen känns som ett litet, men rimligt, steg i denna riktning.
Som klimatforskare vet jag också att jordens medeltemperatur kommer ha passerat 1,5 grader inom, säg, ett decennium. De flesta av oss i det här rummet kommer alltså uppleva att vi inte klarade att nå målen som världens länder kom överens om i Paris 2015. Ett monumentalt misslyckande.
För att behålla min moral som klimatforskare och människa är det viktigt att känna att jag gjorde vad jag gjorde för att försöka förhindra detta. Det är viktigt för mig att stå på rätt sida om historien.
Jag vill inte vara en av dem som visste vad som skulle ske men passivt såg på, för att problemet kändes så oöverstigligt svårt, eller för att jag väntade på att någon annan skulle gå före. Vi behöver alla hjälpas åt för att lösa detta.
När mina barnbarn frågar mig vad jag gjorde för att undvika att vi förstörde jorden och dess klimat kommer jag stolt berätta om den här rättegången och aktionen som föranledde denna.
Jag hoppas att rättens domare också kommer se våra framtida barn och barnbarn i ögonen och på samma stolta vis förklara hur de resonerade när de i april 2026 hade att döma 17 stycken klimatförsvarare som hade utfört en fredlig demonstration på Grafairs privatjetterminal på Bromma flygfält i september 2023.
Tack.

Jeannette Eggers
Jeannette Eggers är i vanliga fall mamma och skogsforskare. Men tidigare i veckan var hon en av de 17 som satt på de åtalades bänk i Attunda tingsrätt. Här är hennes berättelse om hennes livs första rättegång:

”Nu är rättegången över. Det var en surrealistisk upplevelse. I tre hela dagar satt ett trettiotal högutbildade människor – forskare, psykologer, ingenjörer, advokater, en domare, nämndemän med flera – i en säkerhetssal och diskuterade huruvida det ska anses vara brottsligt att protestera mot en dödlig verksamhet (privatflyg) genom att hålla upp banderoller samtidigt som det sprutas färg på fasaden av Brommas privatflygsterminal. Samtidigt som larmrapporterna om klimatnödläget och ekologisk kollaps blir alltmer dystopiska, krig och folkmord pågår och fascismen visar sitt fula ansikte igen runtom i världen. Vilket slöseri med tid och rättsväsendets resurser.
Det var min första rättegång och jag har således inget att jämföra med. Men jag har förstått att det var en väldigt ovanlig rättegång. Som en av mina medåtalades advokater (som brukar försvara ’vanliga’ kriminella) påpekade så sticker brottsmålet ut: dels var vi ovanligt många kvinnor bland de åtalade, utbildningsnivån var hög, rättegången var allmänbildande om klimatnödläget och drivkraften bakom ”brottet” var att rädda liv, inte egennytta. Det var också den första rättegången i vilken advokaten har fått bevisning avvisat. Men rättegången stack också ut på ett positivt sätt: vi åtalade fick i stort sett tala till punkt, vi fick ställa frågor till varandra under förhören, och vi fördes inte in i säkerhetssalen (som vi var i av utrymmesskäl) av vakter.
Jag hade tagit semester för rättegångsveckan. Som under polisförhöret ville jag sticka på en röd halsduk även under rättegången. Det gick dock inte för sig. Varken med trästickor eller böjbara plaststickor som är mindre farliga än pennor. Så är reglerna, tydligen.
Jag hade ingen egen advokat för att hålla kostnaderna nere ifall jag blir dömd. Så jag försvarade mig själv. Hela den här processen har lärt mig en hel del om det svenska rättssystemet och det var på så vis en intressent erfarenhet.
I min slutplädering tackade jag mina medåtalade och deras advokater, vilkas framföranden jag kunde åberopa i mitt eget försvar. I min slutplädering behövde jag således inte gå in på demonstrationsrätten, Århuskonventionen eller andra lagtexter, utan kunde lägga ut mina motiv för mitt deltagande i protestaktionen.
Här är vad jag sa:
I min forskning gör jag konsekvensanalyser för skogen som sträcker sig 30 – 100 år in i framtiden. Redan i den allra första forskningsartikeln jag var med på, för över 20 år, sedan varnade jag tillsammans med andra forskare för klimatförändringarnas effekter på skogen. Varningarna har sedan dess blivit alltmer alarmerande. Och det gäller inte bara skogen – utan alla ekosystem. Korallreven är vi redan på väg att förlora – andra ekosystem står på tur så småningom. I princip allt komplext liv på jorden är i farozonen – inklusive människan. Nyss publicerade jag tillsammans med andra forskare en artikel där vi visade att stora delar av södra Sverige blir klimatmässigt olämpliga för gran, ett av Sveriges främsta trädslag, innan dagens ungskog har hunnit växa upp. Trots att jag gör mitt yttersta för att kommunicera dessa varningar, både på arbetstid och på min fritid, så är jag tämligen säker på att det inte kommer att påverka politiken nämnvärt. Problemet är inte brist på information – vi forskare har varnat i flera årtionden – utan problemet är en salig blandning av demokratiunderskott, desinformation, lobbyism, kortsiktighet och girighet. Och det problemet kommer vi inte åt med ännu mer forskning. Utan vi behöver agera på den kunskap vi redan har. Och då har forskare, som jag, ett särskilt ansvar. Om inte vi forskare, som på arbetstid studerar klimatupphettningens konsekvenser, visar genom våra handlingar att det faktiskt är allvar, varför ska samhället då göra det?
Jag deltog inte i den här protestaktionen för att bidra till skadegörelse. Jag deltog i syfte att rädda liv. I mitt jobb som forskare gör jag som sagt långsiktiga konsekvensanalyser. Som jag visade i min sakframställan så gjorde jag en konsekvensberäkning för Grafairs privatflyg. Om man räknar konservativt så kommer koldioxidutsläppen från privatflyg, som har landat på Grafair sedan vår protestaktion, leda till att ungefär 8 människor dör i förtid under detta århundrade. Det var den skadan jag var där för att förhindra. Jag ville protestera mot att vi tillåter obscent rika människor att genom sina handlingar bidra till att andra människor dör i förtid.
Jag deltog för att jag vet vad det innebär att förlora en älskad människa i förtid. Vi är nog många i det här rummet som vet det. Jag hade inte kunnat göra något för att rädda den älskade människan som jag har förlorat. Mitt förstfödda barn, som jag bär i mitt hjärta sedan hans död. Om han hade fått leva skulle han fylla 20 år om två veckor – alltså ungefär samtidigt som vi får domen efter den här rättegången. Mitt barn dog inte på grund av en klimatrelaterad händelse. Men många andra barn och vuxna gör det, redan idag. Och många, många fler barn och vuxna kommer att dö i förtid. Hur många ligger i våra händer. Vår passivitet dödar. Vår ovilja att agera, att sätta gränser, dödar.
Jag har två barn i livet. De är tonåringar nu. Jag minns vilken enorm tacksamhet och glädje jag kände när de föddes. Det är också känslor jag bär i mitt hjärta. Som de allra flesta andra föräldrar vill jag göra allt i min makt för att mina barn ska ha ett bra liv – i ett stabilt samhälle på en beboelig planet med fungerande ekosystem. Och det är vi på väg att förlora. Våra barn och kommande generationer riskerar att förlora allt. Helt i onödan. Forskningen visar nämligen att det går att garantera värdiga liv för alla, inom planetens gränser. Om vi vill ge våra och framtida barn goda förutsättningar för en dräglig framtid finns inget utrymme för lyxkonsumtion som att flyga privatflyg. Jag deltog i den här protestaktionen för att bidra till att ge mina och andras barn en chans till en hanterbar framtid.
Jag deltog även för att jag är medveten om vilka ohyggliga konsekvenser det kan få när människor inte protesterar mot stora orättvisor. Jag är född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ofta funderat över vem jag hade velat vara i Tyskland på 1930-talet, när det blev allt tydligare vartåt det barkade. Hade jag vågat vara en del av motståndet? Eller hade jag blundat, som de flesta andra? Det kan jag inte veta. Men vi är i en på många sätt liknande situation idag. Många miljoner, kanske till och med miljarder människor, riskerar att dö i förtid om vi lämnar det som forskare kallar livets korridor, det temperaturintervall inom vilket vi vet säkert att mänskligt liv kan förekomma. Om vi håller oss inom det intervallet avgörs av våra handlingar under de kommande åren. Och jag har bestämt mig för vem jag vill vara idag, i denna avgörande tid, där hela vår framtid, och framtiden för allt och alla vi älskar, står på spel. Jag vill inte vara passiv. Jag vill inte vara en medlöpare. Jag vill kunna se tillbaka på denna tid om 10, 20 eller 30 år utan att ångra att jag inte gjorde mer. Mitt deltagande i protestaktionen var en kärlekshandling. Jag deltog för att jag älskar livet på den här planeten.
Om jag döms för att göra det som jag tycker är det moraliskt rätta att göra, utifrån den kunskap jag har, så må det vara så. Men jag kan i alla fall se mina barn i ögonen och säga: jag gör vad jag kan för att trygga er framtid. Det är viktigare än allt annat.

Björn Paxling / advokat Celina Linderholm
Under rättegångens sista dag, den 8 april, höll Björn Paxlings advokat Celina Linderholm sin slutplädering. Nedan är delar av den publicerad för första gången.

”Det här är mitt första så kallade klimatmål, och det sticker ut på flera sätt samt skiljer sig från andra större brottmål jag har suttit i.
Det är 17 tilltalade i detta mål, och jag kan konstatera att det är ovanligt många kvinnor som är tilltalade i just det här målet. Det sticker ut. För det andra är utbildningsnivån hos de tilltalade betydligt högre än normalt, och för min del har förhandlingen varit oerhört allmänbildande – det sticker ut. Därtill är det mitt första mål någonsin som försvarare där min klient valt att begå den åtalade gärningen enkom för att han vill försöka rädda livet på för honom helt okända människor.
Drivkrafterna bakom brott brukar normalt vara andra, vilket domstolen är väl bekant med. Det sista som tydligt sticker ut med den här processen är att det är första gången i min karriär som jag har fått bevisning avvisad i ett brottmål.
Jag vet att vi inom rättsväsendet gärna vill koka ner det här målet till att enbart röra skadegörelse, alltså att röd färg har sprutats och kastats på ett visst företags fastighet m.m. Men jag menar att det vore fel, för det här målet handlar om så mycket mer än en vanlig skadegörelse.
Ett av målen – för här gäller det att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt – var att stänga ner terminalen och hindra privatflyg från att lyfta och landa. Detta försökte man åstadkomma genom att spraya på det här sättet, och det lyckades man med. Terminalen var stängd, i alla fall till dess att den hade sanerats. Den hade dessutom varit stängd oavsett om aktionen hade nått ut i media eller inte.
Men jag sa ett av målen, för det andra målet var att nå ut med sitt budskap, skapa opinion och därigenom försöka påverka makthavare att agera. Ett resultat som spridningen av aktionen kan få är att makthavare faktiskt fattar beslut likt det som fattades i Amsterdam avseende Schiphol flygplats, där man efter en liknande aktion valde att förbjuda privatjettrafik på flygplatsen.
Det är också så att civil olydnad i sig är ett agerande som genererar nyhetsvärde. Jag kan själv tycka att det är besvärande att svensk statlig media inte anser att en aktion har nyhetsvärde förrän den skapar oreda och brott begås. Jag kan tycka att det skickar fel signaler till våra medborgare, men jag lämnar den frågan därhän och går vidare till demonstrationsrätten.
Demonstrationsrätten är grundlagsskyddad. Vi kan därför inte använda medgärningsmannaskap och medhjälpsläran på exakt samma sätt vid demonstrationer som i andra situationer. Skälet till det är att vi annars riskerar att fundamentalt skada och urvattna denna grundlagsskyddade rättighet.
Om alla vid en demonstration döms för att några få väljer att ta till civil olydnad finns en överhängande risk att människor kommer att avstå från att delta i demonstrationer, och det vore förödande för demokratin. I dessa tider är den viktigare att värna än någonsin.
Enligt 1000-tonsregeln går det att med någorlunda konkret precision visa hur många människor som kommer att behöva dö i förtid under detta århundrade på grund av just Grafairs flygningar. Här vill jag peka på att forskare – alltså sakkunniga inom området – menar att detta är lågt räknat. Att dessa forskare också är tilltalade i detta mål innebär inte att deras expertis ska ignoreras.
Vi vet att om terminalen hade varit stängd från och med den 17 september 2023 hade upp till åtta människoliv kunnat räddas fram till i dag. Åtta människor hade sluppit att dö i förtid om aktionen hade lyckats.
Min huvudman har alltså:

handlat i en situation där liv och hälsa hotas.
vidtagit en åtgärd som syftade till att motverka denna fara.
gjort det på ett fredligt och begränsat sätt.
Det vill säga applicering av vattenlöslig färg på egendom, utan personskador, med begränsad och övergående materiell påverkan.
Skadan har således varit:
begränsad
reparerbar
icke-våldsam
Vid en samlad bedömning är hans gärning därför inte oförsvarlig. Jag menar således att vi har att göra med en gärning som på ett någorlunda konkret och omedelbart sätt kan bidra till att rädda det intresse som hotas och ligger till grund för nödsituationen, och vår nödinvändning ska därför leda till ansvarsfrihet.
Denna specifika situation, med hänvisning till 1000-tonsregeln, har såvitt jag vet inte prövats tidigare. Nödinvändningen har dock ofta åberopats i andra klimatmål och får tyvärr sällan gehör, eftersom praxis är restriktiv. Vi menar dock att detta mål är annorlunda, av de skäl jag nu har redogjort för, men det är ytterst en bedömningsfråga.
Domstolen ska döma i enlighet med gällande lagstiftning och praxis, och i den delen är ordföranden, i egenskap av juristdomare, den yttersta garanten. Nämndemännen däremot är lekmannadomare, vilket innebär att ni inte är juridiskt utbildade men deltar i dömandet tillsammans med juristdomaren.
Nämndemännens främsta funktion är att:
tillföra allmänhetens insyn och värderingar i rättskipningen.
stärka domstolarnas demokratiska legitimitet.
Det innebär att rättskipningen inte enbart är en fråga för jurister, utan också för medborgarna, och ni har samma rösträtt som juristdomaren.
Nämndemän fungerar också som en form av kontroll:
de minskar risken för att rättskipningen blir alltför teknisk eller verklighetsfrånvänd
och de bidrar med sunt förnuft och samhällsperspektiv.
I en rättsstat handlar det inte bara om att beslut är juridiskt korrekta, utan också om att de uppfattas som legitima. Här fyller nämndemännen en viktig funktion genom att skapa en länk mellan folkstyre och rättskipning. Jag anser att detta är ett sådant mål där nämndens roll är särskilt viktig och där er funktion verkligen kan bli tydlig.
Även om en friande nämndemannadom sannolikt kan komma att ändras i hovrätten skickar den en tydlig signal till våra politiker: att vi inte står bakom en verksamhet som släpper ut dessa mängder helt i onödan, och att vi bryr oss om dessa åtta människoliv, även om personerna är okända för oss. Med ”vi” menar jag vi som sitter här – och ni som sitter där uppe.
Jag hoppas därför att ni kommer fram till slutsatsen att min huvudman ska frikännas.”

Domen mot de 17 aktivisterna kom måndag 4 maj

Då frikändes 15 aktivister helt och två av aktivisterna, Björn och Esther, dömdes till villkorlig dom, dagsböter och skadestånd, på ett totalt belopp av 126 125 kr plus ränta.
Det är varmt välkommet att hjälpa till med ekonomin i detta! Du kan skicka ditt bidrag till Extinction rebellion genom Swish: 123 642 18 53 eller Bankgiro: 499-0230 (skriv ”klimat”). Skulle det bli ett överskott går det till XR:s kassa för klimatkampen.