Klimatnödläge nu för barnens skull, Malmö, Norrköping och Stockholm

Lördagen den 4 december 2021 anordnade Psykologer för Extinction Rebellion ihop med XR Familjer en gemensam aktion i Malmö och i Norrköping. Aktionen följdes veckan efter upp i Stockholm. I alla tre städer satte sig en ensam psykolog på en trafikerad gata för att understryka budskapet i aktionen.

Syftet med aktionen, utöver att driva XR:s tre krav, var att uppmärksamma vikten av att vuxna aktivt agerar för klimatet utifrån perspektivet barn och ungas psykiska hälsa. Bakgrunden till aktionen var en ny global studie om ungas klimatångest vilken lyfte fram hur politikers och vuxnas bristande agerande skapar upplevelser av svek, vilket riskerar att få särskilt negativa effekter på unga psykiska hälsa och framtidstro.

I Malmö deltog ett 80-tal personer. För många blev aktionen deras första agerande ihop med XR. Efter en ljusvandring genom stan höll Sara Nilsson Lööv från Psykologer för Extinction Rebellion två tal. Ett med fokus på vikten av vuxnas agerande, och ett där hon satte ord på varför hon valde att inte stanna vid att hålla ett tal utan också tog till civil olydnad.

Tal 1

Tänk dig att du är hos läkaren. Du sitter där med ditt barn i knät. Läkaren ger dig beskedet att ditt barn drabbats av en allvarlig, potentiellt dödlig, sjukdom.

Du kan inte se det på ditt barn, inga symtom syns än.

Men läkaren berättar att det är allvarligt, att utan behandling kommer hon inte klara det. Med behandling finns däremot chanser till ett gott liv.

Tänk dig att ditt barn sedan inte erbjuds den behandling som läkaren ordinerat.

Tänk dig att de ansvariga tjafsade med varandra, vissa menande att sjukdomen inte alls var farlig, andra att behandling inte var så brådskande.

Ytterligare någon som menade att man kunde avvakta och vänta in att en annan behandling togs fram, men utan att ta krafttag för att ta fram den i tid.

Och så en grupp som mest ville skylla bristen på behandling på andra, eller slå sig för bröstet för att man erbjudit ipren och näringsdryck.

Tänk dig att läkaren tydligt sa att behandlingen behövdes sättas in nu.

Tänk dig att ditt barn såg och hörde allt detta.

Föreställ dig sedan att din respons var att ansluta dig till den tjafsande gruppen. Att du också började säga ”Det ordnar sig nog utan behandling”.

Eller att du sa till ditt barn ”Du behöver verkligen behandlingen, men det är svårt att få tag på den, det finns inget jag kan göra”.

Eller att du sa ”Det är nog ändå redan för sent, det är ingen idé att kämpa för att få rätt behandling”.

Föreställ dig att ditt barn kom till dig med sin oro och sin förtvivlan över sin sjukdom, och att du då vände dig bort, sa att du inte hade tid, sa åt ditt barn att sluta oroa sig, att hon ju mådde bra just nu.

I mig tar det emot i hela kroppen att ens tänka på att ge upp på förhand.

För visst skulle vi aldrig lämna våra barn ensamma i en sådan kris?

Visst skulle vi visa dem att vi fanns där och kämpade för dem?

Inte skulle vi lämna dem ensamma i sin oro?

Inte skulle vi låta dem på egen hand föra kampen för att få den behandling de har rätt till?

Så varför gör så många av oss just så här när det gäller klimatkrisen?

Varför gjorde jag det i så många år?

Det handlar inte om att vi inte bryr oss, inte om att vi inte är beredda att kämpa.

Vi gör så för att klimatkrisen inte är lika tydlig som en diagnos från en läkare. För att konsekvenserna av den är svårare att föreställa oss. För att vi aldrig har mött en liknande kris förut.

Vi gör så för att andra aktivt har vilselett oss. Och för att vi tittar på varandra och smittas av varandras passivitet. Vi gör så för att det är så mycket annat som vi upplever som mer brådskande som pågår samtidigt. Vi gör så för att vi känner oss maktlösa, och osäkra på om vår kamp skulle göra skillnad eller ej och för att vi kanske inte riktigt vet hur den här typen av kamp går till.

Och plötsligt uppstår ett svek utan att vi riktigt märker det.

En ny global studie om klimatångest hos unga visar att en stor del av unga över hela världen har klimatångest. Starkast klimatångest syns hos unga i de delar av världen som redan drabbas hårt av klimatförändringarna. Hos de unga som ser andra människor dö i klimatrelaterade katastrofer, eller som ser att deras egen hemtrakt står under akut hot. Men även här i Sverige där vi ännu inte ser de brutala konskevenserna av klimatkrisen lika tydligt känner många unga oro, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Forskarna bakom studien betonar att klimatångest – med känslor som oro, rädsla, förtvivlan och sorg, är helt naturliga reaktioner på att förstå klimatkrisens magnitud.

Nytt för studien är att man konstaterar att ungas klimatångest inte bara är en reaktion på själva klimatkrisen, utan att de ungas känslor även är en reaktion på politikers bristande agerande för att avvärja denna kris. Och på att de unga i stor utsträckning blir avfärdade av vuxna i sin närhet när de lyfter sin oro.

I studien framkommer att just känslan av svek är framträdande hos många unga, och man menar att upplevelsen av att bli sviken också har extra allvarliga konsekvenser för ungas välmående och utveckling.

Det kan vara smärtsamt att inse att man har svikit. Så smärtsamt att man kan falla in i att fortsätta svika för att slippa smärtan och skulden över vad man gjort.

Men nu har det blivit så här. De flesta av oss har misslyckats med att ta läkarens diagnos på allvar. Jag har länge misslyckats med det.

Nu är det bråttom och vi har inte tid att fastna i självklander. Vi har inte rätt att ge upp.

Vi vuxna måste förlåta oss själva, och därefter göra allt vi kan.

Vi behöver inte göra det ensamma. Fler har samma diagnos och behöver samma behandling. Fler har tagit in allvaret nu. Vi behöver inte föra kampen själva. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans har vi makt.

Vi kan behöva göra saker vi aldrig någonsin föreställt oss att vi skulle göra. Saker vi aldrig någonsin trott oss ha kraften att göra.

Agerar vi tillsammans kan vi hitta både modet och kraften.

Våra barn behöver veta att vi kämpar för dem. De behöver få se att vi är beredda att ändra vårt sätt att leva, de behöver se hur vi agerar för att skapa den förändring som behövs. Och vill de själva kämpa ska vi självklart stötta dem, utan att lägga över ansvaret på dem.

Vad vi gör påverkar inte bara krisen i sig, det påverkar också våra barns – och alla barns och ungas – upplevelse av krisen. Låt oss aldrig glömma det.

Därför kräver jag idag som förälder, medborgare och företrädare för Psykologer för Extinction Rebellion att vår regering utlyser klimatnödläge, agerar för att drastiskt minska Sveriges utsläpp och tillsätter medborgarråd för att komma runt dagens politiska låsningar.

Tack.

Tal 2

När jag för ett par veckor sedan skrev på facebook om tankarna bakom den här aktionen hörde en bekant till mig av sig. Hon berättade om sin son, Jakob. Han är 11 år, och han har autism vilket gör att han är extra känslig för olika sinnesintryck. Jag skulle vilja dela med mig av min bekants ord om sin son, och jag skulle vilja tillägna hela den här aktionen lite extra till just honom.

Min bekant skrev så här:

’Min son, som många med autism, har svårt att äta många saker och bland det han klarar av att äta finns bland annat korv och köttbullar. Trots det försöker han aktivt att dra ned på köttkonsumtionen, fastän det är svårt för honom att äta de flesta andra proteiner.

En annan sak som är svår är mycket folk och höga ljud, men är han i närheten av en Fridays for Future-demonstration går han dit och ger dem som är där uppmuntran och uppskattning en liten stund.

Igår var Jakob jättenära att få ett sammanbrott och bara sätta sätta sig och gråta i affären, för där var mycket folk och många val och han var överväldigad. Mitt i det står han framför läskhyllan och frågar om metallburken eller plastflaskan har störst miljöpåverkan.

Han borde inte behöva känna att det är hans ansvar, men han är påläst och ser ju att de flesta vuxna inte tar det ansvaret.’

Här fick vi en liten inblick i Jakobs liv. Jag är säker på att det finns många Jakob där ute.

Det tog mig lång tid att ta in allvaret av klimatkrisen och lång tid att samla mig och börja agera. För det vill jag be om ursäkt, till Jakob, till mina egna barn och till barn och unga och andra utsatta över hela jorden. Det gör mig så ont att tänka på att jag under många år levde på nästan som vanligt, och att vi alla – men framförallt yngre generationer och människor som lever i de tidigast utsatta områdena – nu får ta konsekvenserna av det.

Samtidigt är det så befriande att känna, att jag just nu, när jag står här, faktiskt gör vad jag kan.

Och att jag har er som samlats här idag med mig i detta fyller mig med mod, handlingskraft och energi. Från och med nu lovar jag att inte ducka för allvaret eller ansvaret, utan att göra allt jag kan.

Jag är en person som tror på ordens kraft. Jag tror att orden jag yttrar här idag kan göra skillnad. Ord kan föregå handling. Ord kan vara handling. Samtidigt vet jag att ord också kan bli något vi skyddar oss bakom. Ngt vi säger istället för att faktiskt agera. Jag vet att ord kan användas för att rättfärdiga icke-handling och ord kan användas för dölja problem.

Ord som inte följs upp av handling blir bara bla, bla, bla. Ord som inte följs upp av handling blir svek.

Ibland behöver vi människor se att ord och handling hos den som talar hänger ihop. Ibland behöver vi se handling för att på riktigt kunna ta in orden. För att känna vad orden faktiskt innebär.

Därför kommer jag idag inte stanna vid dessa ord. Jag kommer nu själv gå härifrån och göra något som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle göra. Jag kommer göra något som känns väldigt obekvämt och obehagligt. Jag kommer göra något som jag är rädd för att göra.

Men det finns lägen i livet då man måste göra också det som man är rädd för.

Tack för att ni lyssnat. Tack för att ni är här.