This web page requires JavaScript to be enabled.

JavaScript is an object-oriented computer programming language commonly used to create interactive effects within web browsers.

How to enable JavaScript?

Tage – XR Sverige

Tage

Jag heter Tage. Jag är 40 år och har två barn. Jag jobbar som biolog på ett konsultföretag, där jag jobbar med olika frågor som rör naturvård och biologisk mångfald.

Mitt deltagande i den här aktionen kan nog bäst beskrivas som en akt född ur desperation. Tre och ett halvt år tidigare, i december 2015, var jag i Paris för att närvara vid klimattoppmötet där. Jag var där, som så många andra, för att visa hur viktig klimatfrågan är. Jag trodde att om vi är tillräckligt många som visar hur viktigt det är att beslutsfattarna lyssnar på forskarna så skulle det kunna göra skillnad. Samma anledning som jag deltagit i så många andra miljödemonstrationer genom åren. Trots att alla dessa demonstrationer inte verkade ha haft någon större effekt, utsläppen fortsatte att öka år efter år trots att alla fakta om hur illa ställt det är låg på bordet, kände jag en försiktig optimism när överenskommelsen om 1,5-gradersmålet presenterades.

Vid den här tiden var jag doktorand vid Institutionen för Biologi och miljövetenskap här i Göteborg. Min forskning handlade om klimatförändringarnas effekter på ekosystemen i fjällen. De flesta av mina kollegors forskning handlade också om olika aspekter av klimatförändringarna. Viktiga frågor som diskuterades varje dag. Forskning till största del finansierad av staten. Därför började det för mig kännas väldigt märkligt att vi har ett system där de bästa forskarna belönas med skattepengar för att kunna fortsätta bedriva sin forskning men att beslutsfattarna sedan ändå inte tar någon hänsyn till deras resultat. Som att forskare och politiker rör sig i helt olika världar. Som att budskapet inte går fram. Men i Paris kändes det ändå som att något äntligen var på väg att hända. Jag var glad att jag hade åkt dit.

Tre år senare, våren 2019, när jag ställde mig i vägen för trafiken på Parkgatan, kunde vi konstatera att inget alls hade hänt, i alla fall inte i fråga om utsläppsminskningar. Istället fortsatte utsläppen att öka, nya värmerekord slogs hela tiden och de extrema väderhändelserna blev fler och fler. Oron över hur mina barns framtid skulle se ut bara växte. När extinction rebellion inledde ett globalt klimatuppror av fredlig civil olydnad i april 2019 kände jag att jag var tvungen att delta. I Göteborg fanns ett medborgarförslag om att utlysa klimatnödläge och jag trodde att här fanns en möjlighet att påverka vårt samhälle att välja en annan väg än den inslagna. Jag tror inte på våld i någon form men hade börjat känna mig desperat nog för att testa något annat än att skriva brev till politiker och gå i tillståndsgivna demonstrationer. Att ställa sig i vägen för trafiken och inte lyssna på polisen kan tyckas extremt. För mig kändes det i alla fall extremt. Jag har aldrig använt mig av civil olydnad tidigare och för mig var det en väldigt obekväm situation. Men om det fanns nån chans att en sån här handling skulle kunna göra skillnad så tyckte var det värt att försöka. För mina barns skull tyckte jag att jag var tvungen att försöka. I relation till en klimatkollaps som kommer att påverka hela mänskligheten känns det inte så extremt. Mot den bakgrunden tycker jag det är en ganska fjuttig handling. Detta är en fråga som berör oss alla och vi måste alla förhålla oss till den. Vi kommer alla att behöva göra nånting. Alla kanske inte tycker att civil olydnad är rätt väg att gå men detta är vad jag valde att göra och det står jag för. Att det skulle vara ett brott kan jag inte hålla med om. De flesta skulle nog tycka att att ställa sig i gatan och skrika på hjälp om ens hus håller på att brinna ner är en förståelig handling. Nu måste vi skrika för att väcka handlingsförlamade politiker. Läget är akut och det är våra barn som kommer att drabbas hårdast. Hur vi ska kunna väcka politikerna och få till en förändring vet jag fortfarande inte, men det här var mitt försök. Och jag kommer fortsätta kämpa. För vi har inte råd att inte göra nånting.