Kristina
24 november 2023
Kristina Ros
Rättegång 23 november 2023, Göteborgs Tingsrätt
Ohörsamhet mot ordningsmakt under blockad vid infarten till Göteborgs oljehamn 17 augusti 2023
SAKFRAMSTÄLLAN
Jag medger händelseförloppet, men förnekar brott.
Grunderna för förnekandet:
- Nöd. Jag hänvisar till nödrätt enligt Brottsbalken (24 kap §4) baserat på att liv, hälsa och egendom redan idag skadas och hotas av klimatkrisen. Jag åberopar också artikel 2 i Europakonventionen (”Rätt till liv”) där det står att vi alla har rätt att försvara oss när våra liv är hotade.
- Demonstrationsfrihet. Som fastställs både i Regeringsformen (2:1) och i Europakonventionen (EKMR art 10/11) och som i det här fallet måste väga tyngre än att vissa transporter behövde ta alternativ utfart under en kort tid.
- Jag hänvisar också till en pinfärsk dom från Stockholms Tingsrätt, relevant för målet, där en klimataktivist friades från påföljd.
PLÄDERING
I måndags släppte FN sin senaste klimatrapport, Emissions Gap Report 2023. Detta inför klimatmötet i Dubai som startar om idag precis en vecka.
Rapporten bekräftar att världen går mot en temperaturhöjning långt över Parisavtalets mål om inte länderna gör betydligt mer än vad de hittills lovat för att minska utsläppen.
Exempelvis måste förväntade utsläppsnivåer för 2030 minskas med minst 28 procent, eller 16 miljarder ton, för att vara i linje med en uppvärmning på 2 grader. Om uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grad krävs en minskning med 42 procent, eller 24 miljarder ton.
Detta på sju år. Och detta i en verklighet där utsläppen tvärtom ÖKAR varje år.
En verklighet där värmerekord på värmerekord redan slås. På land och i haven. Isar och glaciärer smälter bort. Permafrost tinar upp. Bränder och extremväder. Flyktingströmmar och dödliga konflikter drivna av klimatförändringar. Den ena planetära gränsen efter den andra överskrids (hittills sex av nio).
Om utsläppen fortsätter som idag vi enligt FN är på väg mot en 3 grader varmare planet vid seklets slut. Andra rapporter pekar på ännu högre nivåer, upp mot 5 grader. Befinner vi oss där, har vi helt tappat greppet och kontrollen över utvecklingen.
Det där med 2 grader men helst 1,5 grad var liksom inget löst hittepå.
Siffrorna i FN-rapporten är så klart inte nya för mig. Ändå får det mig att bara vilja lägga mig ner, ge upp. Vad är vitsen med nåt.
Hur ska vi klara av att leva våra liv i vetskap om att vi för varje dag som går tar ett steg närmare ett helvete på jorden.
—
Vi här i Sverige har en vana att lita på våra makthavare. Att de agerar med medborgarnas bästa för ögonen. Att de fattar beslut för att trygga våra liv och skapa möjligheter för våra barns framtid.
Vi har länge haft en självbild av att vara ett modernt, informerat och klokt land. Och många svenskar går nog runt och tror att politikerna har koll på läget med klimatkrisen. Tror dem när de säger att Sverige är i framkant och föregångsland.
Men den sorgliga sanningen är att det är helt fel.
Sverige är inte i framkant.
Vårt sätt att leva skadar nutida och framtida generationer
Och våra makthavare skyddar oss inte. De sviker oss.
I en utvärdering av Naturvårdsverket konstateras att:
1. De klimatmål som Sverige satt upp för att Parisavtalet ska hållas inte är tillräckliga.
2. Vi ändå inte lyckas nå dessa otillräckliga mål. Varje år släpper vi ut cirka 5-10 % mer än våra egna mål stipulerar.
Naturvårdsverket hänvisar vidare till Climate Action Tracker som säger: Några få länder ”gör nästan tillräckligt”, men Sverige får tillsammans med många andra länder betyget ”otillräckliga åtgärder”.
I grundlagen står det att ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.” Detta sker bevisligen inte idag.
Samhällskontraktet är brutet.
—
Ett sätt att tala om klimatkatastrofen är att människor måste fly från platsen de bor på för att den har blivit obeboelig på grund av hetta.
Forskare har visat att människor på sikt inte kan överleva i områden med en årsmedeltemperatur över 29 grader. Redan beräknas detta gälla cirka 9 % av världens befolkning, dvs 600 miljoner människor som antingen redan har eller kommer tvingas fly sina hemområden på grund av klimatförändringarna.
Det finns till och med modeller för hur mycket utsläpp som krävs för att temperaturgränsen ska överskridas för ännu en människa. Resultatet är ca 470 ton kol eller omvandlat till olja: 590 ton.
Göteborgs Energihamn tar årligen emot ca 20 miljoner ton råolja. Med forskarnas formel kan vi räkna ut att hamnen årligen bidrar till att driva cirka 34 000 ytterligare människor på flykt från platsen där de bor. För varje år 34 000 människor till.
Göteborgs hamn ägs av Göteborgs Stad som inte har några planer för avveckling av denna verksamhet.
Göteborgs hamn och stad är en kugge i hjulet på det fossila maskineriet som försätter oss i nöd.
Göteborg är för övrigt också en stad som ligger ruskigt pyrt till när haven stiger. En uppvärmning om 3 grader till seklets slut borgar för att havsnivån kommer höjas med minst fem meter. Och forskare på Fraunhofer Institute har räknat ut att om vi bränner alla våra fossila kol-, olje- och gasreserver så smälter vi all glaciäris och riskerar en havsnivåhöjning på 50 meter på längre sikt.
—
Den 17 augusti i år satte jag mig i vägen för transporter av fossila bränslen till och från Göteborgs Oljehamn. Jag gjorde det i kraft av den lagstadgade demonstrationsfriheten. Och jag gjorde det med rätt att agera i nöd.
Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken föreligger nöd, när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Om någon begår en gärning i nöd, utgör gärningen brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.
Vid det här laget har ett stort antal rättegångar liknande denna, hållits mot oss klimataktivister. I denna domstol och på flera andra håll i landet. Och i de allra flesta fall åberopar vi nödrätt.
Återkommande i domsluten är att rätten inte godtar vårt hävdande av nödrätt. Ofta åberopas det prejudicerande fallet med Voxnadalen från 1982, där det slogs fast att staten agerade i enlighet med en nödvändig avvägning mellan olika intressen, mellan olika fördelar och risker med kärnkraften. Och att det inte åligger oss enskilda medborgare att ta det ansvaret.
Men:
- I frågan om fossila bränslen och utsläpp av växthusgaser, så har denna avvägning redan gjorts av svenska staten genom Parisavtalet 2015, som ju just var resultatet av ett vägande för och emot av risker och möjligheter.
- Sveriges regering är just nu i full färd att missa såväl Parisavtalets mål som landets egna uppsatta klimatmål.
Och:
- Den kanske viktigaste skillnaden mellan Voxnadalsfallet 1982 och blockad av oljetransport 2023 är att det domslutet handlade om en risk att kärnbränslet, om något gick fel med slutförvaret, skulle skada människors liv och hälsa. Men den globala upphettningen RISKERAR inte att skada människors liv och hälsa om något ”GÅR FEL” med vår planering: den globala upphettningen LEDER REDAN NU till att människor dör. Enbart i Europa dog 60.000 människor under förra året till följd av extrem hetta. Och 400 miljoner människor kommer att behöva fly sina hem på grund av den globala upphettningen, om våra planer lyckas, dvs om vi kan begränsa upphettningen till 1.5 grader. Det vi kämpar för är att undvika att det blir värre än så, t.ex. att undvika att minst 2 miljarder människor får sina hemtrakter obeboeliga på grund av hetta.
Det är den nöd som står på spel. Det är den nöd som gör våra handlingar försvarliga.
Fallet med Voxnadalen måste alltså ses som irrelevant vid bedömningen av dagens klimataktioner. Det behövs nya prejudikat som förhåller sig till ansvarsförhållanden och konsekvenser relaterat den globala klimatkrisen.
Bedömningen av nödrätt görs i två led:
- Är vi i en nödsituation? Jag hävdar att svaret måste vara ja eftersom våra liv, vår hälsa och vår egendom skadas och hotas av klimatkrisen.
- Kan gärningen bedömas vara oförsvarlig? Principiellt krävs att gärningen ska vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras. Även här uppfyller vår aktion lagkraven. Vår aktion orsakade en minimal störning då vi blockerade en infart av två till oljehamnen, samtidigt som 20 miljoner ton olja årligen passerar in via Göteborgs oljehamn, vars effekt jag ovan har visat har en direkt korrelation till drabbad mänsklighet.
Om vi ändå vill utnyttja prejudikatet från Voxnadalen och göra en uppdaterad uttolkning, så finns följande passage i Högsta domstolens kommentar (NJA 1982 s. 621):
”Vad som nu sagts om ett godtagande från samhällsorganens sida av själva existensen av vissa skaderisker innebär inte att det därmed också skall anses ha godtagits att dessa risker förverkligas och leder till skada på liv eller hälsa eller på andra viktiga intressen. Om i ett enskilt fall, exempelvis till följd av en olyckshändelse eller ett olyckstillbud, en akut fara uppkommer att den aktuella risken förverkligas, blir den enskilde i princip berättigad att utöva den nödrätt som avses med de särskilda nödreglerna i BrB.”
Jag menar att det är ställt bortom allt tvivel att det råder en ”akut fara” att den ”aktuella risken” med de fossila utsläpp är ”förverkligad”.
—
Ett rättssystem med demokratiskt stiftade lagar och oberoende uttolkning och tillämpning av dessa är något helt fundamentalt i en demokrati. Men ska lagen ha invånarnas tilltro och legitimitet måste den hänga med i svängarna.
Just nu har vi en situation där klimatkrisen är oomtvistlig men där det hela tiden pekas åt andra håll, återvändsgränder, när ansvar och handling ska utkrävas. Vi kan inte ha en lagstiftning som gång på gång friskriver ett destruktivt system.
Tvärtemot att bryta mot lagen, vill jag och mina kamrater med våra handlingar försvara och stärka den. Genom våra aktioner ger vi er här i rätten chansen att vara med om att uppdatera tillämpningen av nödrättslagen och därmed stärka vårt rättssystem.
—
Precis när jag igår höll på med det sista med min plädering kungjordes domen i ett annat fall av civil olydnad. En vägblockad i centrala Stockholm. Med samma brottsrubriceringen som min: åhörsamhet mot ordningsmakt. Där hände det plötsligt – äntligen! – att rätten visserligen bedömde att den tilltalade inte kunde gå fri från ansvar på grund av nöd. Men domstolen valde att utnyttja ett annat lagrum för att fria den tilltalade från påföljd, för att kunna bekräfta det uppenbara: vi är i nöd. Och för att kunna ta ställning för ”ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse” som stipulerat i Brottsbalken 24 kap. 4 §.
Jag ska läsa upp ett stycke ur den domen:
Enligt 29 kap. 6 § brottsbalken (jfr 5 § p. 8) kan påföljd efterges, om det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd. I denna del konstaterar vi följande.
Det är fråga om ett akut nödläge och effekterna av klimatförändringarna är redan påtagliga. Vetenskapen är i stor utsträckning enig om orsakerna till klimatkrisen och kan med stor säkerhet förutsäga konsekvenserna för livsbetingelserna på jorden. Det står klart att följderna kommer att bli katastrofala om inte nödvändiga åtgärder vidtas för att sänka utsläppen. Det står vidare klart att tiden för att vidta åtgärder är mycket knapp. Det kan också konstateras att varken föregående eller nuvarande regering har vidtagit tillräckliga åtgärder.
Noa Tucker har agerat på grund av att ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse är utsatt för fara och att han har begått sin gärning i syfte att undanröja den faran. Mot denna bakgrund menar vi att det framstår det som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd. Denna bör sålunda efterges.”
—
Jag yrkar i första hand på att rätten helt ska ogilla åtalet mot mig med hänvisande till nödrätt, 24 kap. 4 § brottsbalken. I andra hand att rätten ska gå på samma linje som Stockholms tingsrätt och efterge påföljd i enlighet med ovan citerat avsnitt i 29 kap. 6 § brottsbalken och för att respektera ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse.