Björn
9 december 2023
Rättegångsanteckningar
Dagen innan rättegången sätter jag mig vid datorn för att skriva ner mitt försvarstal. Ett antal dagar veckan innan var egentligen vikta till detta arbete, men jag blev ordentligt sjuk, samtidigt som två av barnen, så det blev inte något arbete gjort. Känner mig ofokuserad, hoppar mellan dokument och flikar i webläsaren, har lite för mycket i luften och tiden är knapp. Efter mycket övervägande landade jag i att sova på vandrarhem i Göteborg istället för att ta ett väldigt tidigt tåg på rättegångsdagen – lite för rädd för tågförseningar. Packar färdigt, glömmer nästan resegarderoben med min kostym, men kommer ihåg i sista stund och beger mig mot stationen.
Det går ganska bra att jobba på tåget, valde ett X2000 istället för Öresundståg av just den anledningen. Får klart en stor del av mitt anförande, men lyckas inte komma ihåg mina resonemang där förvärrande av klimatkrisen jämförs med annat våld. Ser att batteriet i datorn börjar ta slut, men upptäcker nu att jag glömt elsladden till datorn hemma. Jaja, bara att gilla läget, tänker att jag får skriva klart resten för hand, och frågar sedan en vän i Göteborg som ska komma på rättegången om han har möjlighet att skriva ut det dokument jag har på datorn. Får snabbt ett positivt svar och pustar ut lite.
Vandrar igenom en vackert snötäckt Trädgårdsförening i Göteborg. Ser platsen där vi möttes för möte innan aktionen den där junidagen i fjol. Promenaden går vidare förbi den St1-mack vi agerade mot, den ligger precis mitt emellan mitt vandrarhem och Göteborgs tingsrätt. Senare på kvällen lossnar det i tankarna, jag minns plötsligt hur resonemangen skulle se ut i försvaret och det är skönt att få ner det på papper. Drabbas av deja-vu, har jag inte skrivit ner det här tidigare? Vaga minnen av att jag faktiskt gjort det, för flera månader sedan, men tiden nu har varit för tight för att hinna leta bland gamla dokument inför rättegången. Går igenom hela förundersökningen en extra gång för att ha allting färskt i minnet. Somnar och sover bra.
Överraskas av att vandrarhemmet har hemmarullade veganska köttbullar på frukostbuffén! När jag sedan är färdigpackad och förberedd har det blivit dags att checka ut. Receptionisten sneglar på den temporära XR-tatuering som sitter på min hals. “Vänta, är inte det Extinction…?” Jag bekräftar, visst är det XR-loggan, och jag berättar att jag precis är på väg till rättegång för klimataktivism. Hon skiner upp, söker och får en high-five, tackar så hemskt mycket för min insats och ber mig fortsätta kämpa. Promenerar stärkt bort till tingsrätten, och passerar återigen St1-macken på vägen.
Träffar min advokat Linus Gardell för första gången och vi går igenom vad han kommer säga och vad jag vill ta upp. Mitt anförande visar sig handla lite för mycket om juridisk argumentation, vilket inte riktigt passar under vittnesmålet, och det finns en risk att det inte blir tid för att ta det som extra slutplädering (eftersom jag valt att anlita försvarsadvokat så är det ju denna som ska sköta de juridiska resonemangen samt slutplädera, om jag som åtalad också får göra det är det mer en bonus). Får förslag på hur jag kan få med så mycket som möjligt av det jag förberett genom att rama in det som min egen motivation till mitt handlande på bensinstationen.
Det är fler aktivistvänner på plats för att lyssna och stötta än vad jag någonsin varit med om vid tidigare rättegångar. En av dem har en hälsning från hela TTF, och jag passar på att berätta att aktionen vi genomförde ju var tydligt inspirerad av en aktion som unga aktivister i brittiska Just Stop Oil genomförde. I England hackade de sönder displayerna på bensinmackar innan de sprayade in på displayerna, medan vi i Göteborg enbart sprayade displayer. Känns fint att vi ville visa solidaritet med unga klimataktivister genom aktionen, och att unga klimataktivister stöttar och peppar när fallet nu går upp i rätten. Åklagaren hälsar och presenterar sig. Hon undrar hur det känns inför rättegången och jag kan inte tygla min entusiasm, svarar att det känns jättebra. Hon förvånas lite av svaret, säger att det inte är så folk brukar svara, och vi diskuterar hur det skiljer sig åt när någon medvetet agerat som jag gjort samt åkt fast med flit. Sedan drar det igång.
Efter sakframställan blir det dags för vittnesmål, och jag får berätta fritt vad som hände den där dagen. Ungefär såhär låter det:
Förelåg nöd i lagens mening?
I grunden är jag psykolog samt doktor i klinisk psykologi. Den här aktionen genomfördes av Psykologer för Extinction Rebellion, och vi menar att som vårdutbildade har vi ett särskilt ansvar att agera när något hotar liv och hälsa. Vi behöver också vara väl förankrade i aktuell forskning.
Enligt världshälsoorganisationen WHO är klimatförändringen “det största hälsohotet för mänskligheten”. Ungefär samma budskap, “det största hotet mot global folkhälsa är våra makthavares fortsatta misslyckande att hålla den globala temperaturökningen under 1.5 grader och återställa natur”, publicerades i drygt 230 vetenskapliga journaler inom hälso- och sjukvårdsområdet hösten 2021. Kopplingen mellan fossila bränslen och hälsa gjordes än mer tydlig i en skrivelse som WHO och kring 200 andra organisationer, som sammantaget representerar 46 miljoner hälso- och sjukvårdsarbetare, ställt sig bakom. För hälsans skull kräver man här ett omedelbart stopp på all expansion av oljeutvinning samt en utfasning av både produktion och användning av fossila bränslen i linje med 1.5-gradersmålet.
När jag beskriver mitt handlande så har jag sagt att jag velat “avväpna” bensinstationen. Det är ett speciellt sätt att uttrycka sig, vi brukar ju inte tänka på bensinpumpar som en sorts vapen. Jag ska försöka förklara hur jag menar med detta.
Med ödmjukhet: klimatkrisen är svår att fullt ut förstå. Den liknar inget vi människor tidigare varit med om, och våra lagar är inte stiftade utifrån denna typ av problem. Även om de inte är perfekta, så behöver vi använda analogier och liknelser för att kunna jämföra och förstå, se vad det finns för likheter och skillnader.
Vi har i Sverige idag ett omfattande samhällsproblem med dödligt skjutvapenvåld.
Vi kan föreställa oss en avrättningsliknande situation där en förövare skjuter ihjäl någon. Tre skeenden i tät följd är av särskild relevans. Skytten kramar avtryckaren, ett beteende. En explosinsartad förbränning sker i vapnets kammare. Ammunitionen avfyras genom vapnets pipa och träffar det avsedda offret, som avlider.
Om det enda möjliga sättet att förhindra detta var att kasta en sten i huvudet på skytten, då hade detta fallit inom juridisk nöd-definition. Men, om skytten istället använde ett gevär och stod längre bort, hade den ökade tiden det tog från att skytten kramat avtryckaren tills kulan träffat offret gjort någon juridisk skillnad? Nej, naturligtvis inte, nöd hade ändå förelegat och en kastad sten i ansiktet vore juridiskt motiverad.
En central faktor här är tiden från beteendet, att krama avtryckaren, och den negativa hälsokonsekvensen, att offret träffas av kulan. I bägge dessa exempel, med pistol- och gevärsvåld, är denna tid mycket kort. En annan viktig faktor är hur stor säkerhet det är att beteendet leder till en negativ hälsokonsekvens – i dessa fall är den säkerheten mycket hög. Vi kan använda dessa faktorer när vi sedan jämför skjutvapenvåld med klimatvåld.
Är det relevant huruvida skytten vet identiteten på personen som dödas? I min hemstad Malmö skedde för en tid sedan en så kallad “drive-by shooting”. Här använder skytten ett automatvapen som avfyras från en bil. En sådan gärning kan beskrivas som särskilt hänsynslös, detta eftersom det föreligger stor risk att slumpvisa personer ur allmänheten träffas. Även om vi inte vet exakt vem det är som kan komma att träffas, så föreligger tydligt en nödsituation innan en drive-by shooting. Motsvarande resonemang kan föras avseende den typ av bombangrepp som tyvärr blivit allt vanligare i vårt land. Utöver att dessa dåd sprider skräck så drabbar de urskiljningslöst – många fler än det avsedda offret riskerar att skadas eller dödas. Men om bomben har en lång tidsfördröjning, hade det varit bättre ur juridiskt eller moraliskt perspektiv? Nej, tvärtom, det hade varit värre. Desto längre tid som går till explosion, desto mindre kontroll finns över vilka som drabbas, och desto mer hänsynslöst bedöms dådet.
Men, när tiden från våra handlingar till negativa hälsokonsekvenser blir tillräckligt lång.
När vårt våld går i slowmotion.
Då slutar vi plötsligt att förstå det som våld.
Lagen och samtiden är blinda för klimatvåldet.
Detta trots att vårt beteende, att trycka på gaspedalen
leder till exposionsartad förbränning, i motorn istället för i ett vapens kammare,
vilket avfyrar koldioxidsammunition som med hög vetenskaplig säkerhet dödar
i en långsam drive-by mot mänskligheten,
i ett folkmord på framtiden.
Vi måste klara av att se detta, och vi måste stoppa det!
Den typ av intresse som var hotat vid aktionstillfället, är liv och hälsa. Farans beskaffenhet är sådan, att det största hotet mot liv och folkhälsa enligt en enhällig forskarkår, skulle förvärrats ytterligare om de fossila bränslena i de aktuella pumparna sålts till bilister och förbränts. De negativa effekterna på liv och hälsa sker med viss fördröjning efter förbränningen av de fossila bränslena, men det är vetenskapligt säkert att dessa effekter inträffar. Den koldioxid som släpps ut i atmosfären stannar där i, till viss del i över 500 år, och fortsätter att negativt påverka liv- och hälsofaktorer på jorden.
Var min gärning försvarlig utifrån hänvisning till nöd?
“Politiker, företag och vi som privatpersoner måste vakna. Snart är det för sent”. Dessa ord kommer från Mika Anttonen, den finska mångmiljardär som också är huvudägare till St1 och dess styrelseordförande. Här i Göteborg talade han för fem år sedan för bland annat tio riksdagspolitiker med inriktning på klimat- och miljö, och det var tydligt att Anttonen bad om hjälp: “jag ber er, reglera oss. Bara om produktionen av fossila bränslen gradvis begränsas med konkreta bestämmelser kan vi stoppa utsläppen av koldioxid som förstör vår planet”.
Utvecklingen har tyvärr inte gått den väg St1s ägare desperat efterfrågade. I fjol, 2022, slog världen med råge rekord i fossila subventioner, som enligt internationella valutafonden IMF då uppgick till hisnande sju triljoner dollar (svår siffra – enklare: 145 miljoner kronor i minuten). Samtidigt slår vi rekord också i användning av fossila bränslen. Ja, andelen förnybart har ökat, men den totala energianvändningen har ökat mer. Dessutom slår fossilbolagens vinster nya rekord nu. Under 2022 tjänade dessa fyra triljoner dollar, eller ungefär en och en halv miljon kronor i sekunden.
I en symbolisk klimataktion försöker aktivisten påkalla uppmärksamhet och/eller vädja till medmänniskor och politiker att agera i önskad linje. Vår aktion vid St1-macken var inte en symbolisk aktion, utan något som kallas “direktaktion”. Eftersom makthavares beslut inneburit ökad produktion, konsumtion och subvention av fossila bränslen, så valde vi att handgripligen stänga bensinmacken samt avväpna den del av den fossila infrastrukturen som pumparna utgör.
“Idag kommer vi att konkret hjälpa våra folkvalda på traven genom att stänga ner en liten del av den fossila ekonomin och infrastrukturen.“
Detta citat från aktionsnarrativet beskriver de faktiska omständigheterna. Sverige lever inte upp till sina åtaganden enligt Parisavtalet och regeringen bryter därutöver mot klimatlagen. Att stoppa delar av den fossila infrastrukturen hjälper Sverige att leva upp till våra juridiskt bindande åtaganden och förhindra dödsfall.
Nödrätt är tillämpligt “när lagar förbjuder det som är rätt eller nödvändigt”. Handlandet får inte vara oförsvarligt utifrån “farans beskaffenhet”, “den skada som åsamkas annan” och “omständigheterna i övrigt”. Handlingen behöver förstås också handla om att undanröja det hot som föreligger.
Farans beskaffenhet är enligt experter på området det största hotet mot mänskligt liv och hälsa. Mitt handlande har konkret avsett att avväpna en central del i den fossila infrastrukturen för att hindra försäljning av fossila bränslen som skulle förbränts. Agerandet har utformats för att ej åsamka andra onödig skada, utan begränsats till den livsfarliga infrastrukturen. Så ja, jag har sprayat färg på bensinstationen på precis det sätt som åklagaren gjort gällande, och detta bör ses som en handling i nöd.
Härefter tackade jag för möjligheten att förklara mig och det var möjligt att ställa frågor till mig. Åklagaren frågade något om syfte med agerandet och om jag tog initiativ själv eller om någon annan gett mig i uppdrag att agera. Svarade med att förklara XRs autonoma struktur och att alla aktivister beslutar själva om hur de agerar inom ramen för rörelsens principer. Berättade också att vi både velat stoppa fossil förbränning genom aktionen, samt visa solidaritet med de unga klimataktivisterna i England, att de skulle veta att de har vuxenvärlden på sin sida och inte står själva i sin kamp för sin framtid och sina liv. Lyfte också att det bara i Göteborg dör cirka 300 personer i förtid varje år till följd av luftföroreningar, och att det inte fungerar att vi har kvar vulgära city-mackar i klimatkrisens tid.
Min plan var som sagt att lyfta två prejudicerande fall från Högsta Domstolen, eftersom dessa ofta hänvisas till i domar mot klimataktivister när vi åberopat nödrätt. Precis dessa fall hade min advokat också tänkt ta upp, så det blev så att jag avstod och han tog dem istället. Detta är vad jag hade tänkt att säga om fallen:
Finns andra relevanta rättsfall?
I ett flertal domar mot klimataktivister hänvisas till två hovrättsdomar från 1982 respektive 2000. Även denna tingsrätt hänvisar regelbundet till dessa, helt nyligen med orden:
“när det gäller en intresseavvägning av samhällelig art ankommer det inte på den enskilde medborgaren, utan på samhällsorganen, att göra en avvägning av risker med olika typer av verksamhet och i vilken utsträckning olika verksamheter bör tillåtas”
NJA 1982 (s. 621, målnr B1038-81)
“I syfte att skapa politisk opinion mot tilltänkt förvaring i urberget av radioaktivt avfall från kärnkraftsindustrin hindrade en grupp personer tillhörande en s k aktionsgrupp, ”Rädda Voxnadalen”, genom att sätta sig på en transportväg ett arbetsfordon från att komma fram till platsen för provborrningar”
En juridiskt relevant skillnad mot aktuellt fall föreligger.
Eventuella hälsorelaterade negativa effekter av att förvara radioaktivt avfall i ett urberg, ifall det eventuellt skulle bli en spricka som ger läckage, är inte jämförbara med de vetenskapligt påvisade hälsoeffekterna och dödsfallen som fossila utsläpp orsakar idag, här och nu.
NJA 2000 (s. 302, målnr B727-00)
Enskilda personer har sökt hindra skogsavverkning på ett område där länsstyrelsen två dagar senare utfärdade ett avverkningsförbud. Både tingsrätt och hovrätt valde att fria de åtalade, medan HD fällde dessa. I HDs dom finns det stycke som flertalet domstolar nu reviderat för att gälla klimataktivister. Det lydde ursprungligen:
“När det gäller sådana allmänna intressen som naturskydd ankommer det i första hand på myndigheter på statlig eller kommunal nivå att avväga dessa intressen gentemot eventuella motstående enskilda eller allmänna intressen och att med tillämpning av gällande lag vidta erforderliga skyddsåtgärder, vilka i många fall innebär begränsningar i enskild rätt. Utrymmet för enskilda personer att själva göra en sådan intresseavvägning och till skydd för allmänna intressen handla på ett sätt som hindrar utövningen av enskild rätt måste anses utomordentligt begränsat”
Den typ av intresse som naturskydd utgjorde vid denna dom är inte analogt med det intresse som står under direkt hot vid fortsatt fossil förbränning, nämligen “rätten till liv” som är den tredje av de Mänskliga rättigheterna. Detta prejudikat är således inte tillämpligt på det aktuella fallet.
Min advokat hade i stor utsträckning samma invändningar till hur dessa tidigare rättsfall använts mot klimataktivister. Han hade också letat upp bättre delar av domarna, där jag särskilt uppskattade ett resonemang av HD. De menar att en eventuellt kommande nödsituation inte är sådan att enskilda kan hävda nöd, men om denna risk realiserats, dvs det uppstått en faktisk nödsituation, då är det motiverat att agera utifrån nödrättsprincip. Min advokat gjorde tydligt gällande att klimatkrisen enligt forskningen är en kris som nu har realiserats, så enligt den HD-dom som ofta åberopats så har aktivisterna stöd för nöd-agerande.
Utöver dessa två HD-domar så var det ytterligare två rättsfall som jag ville lyfta, och domaren gav mig (efter lite diskussion med min advokat) möjlighet att göra det. Eller, det andra fallet kanske det var min advokat som tog upp också, jag minns inte säkert, men hursomhelst, det gällde dessa:
Seeds of Hope
Seeds of Hope var en kvinnobaserad aktionsgrupp inom Plogbillsrörelsen i England. De tog sig in på en militäranläggning 1996 och gav sig på ett stridsflyg med namnet “BAE Systems Hawk”, och orsakade skador för någonstans mellan 18,5 och 33 miljoner kronor. Stridsflyget var på väg att exporteras till indonesiska militären, för användning i det illegalt ockuperade Östtimor. Aktivisterna argumenterade att de hade en plikt att agera för att förhindra folkmord, och de blev också friade med hänvisning till folkmordslagen från 1969.
Greenpeace och Ryssland
I en årsaktuell dom från Finland i år argumenterade tingsrätten att aktivister från Greenpeace som klättrade upp i konstruktioner vid Sundholmens hamn för att stoppa fortsatt import av ryskt kol agerade enligt en “moralisk skyldighet att agera”. De åtalade fick domseftergift, detta då deras aktion utfördes mycket kort efter avslöjandena om Rysslands massaker i ukrainska Butja.
Inför rättegången hade min advokat stämt av med åklagaren, och då fått svar på vilken påföljd hon skulle yrka på. Utöver skadeståndet så var det 4-5 månaders fängelse som gällde. Jag var inställd på att säga något om möjlig påföljd i rätten, men det blev ingen sådan möjlighet (jag kunde nog ha frågat domaren själv i slutet på rättegången om jag fick säga ytterligare några ord, men valde att avstå). Det jag i sådant fall hade lyft, var att jag är splittrad gällande påföljd. För privatpersonen och småbarnsföräldern Björn är det bättre desto mildare domen blir, men för klimataktivisten Björn är det bästa om domen blir extremt mild (=frikänd) eller väldigt hård (=fängelse), och allt emellan dessa extremer är ett strategiskt sämre utfall.
Jag hade också skrivit ner ett par ytterligare citat från St1s ägare Mika Anttonen, men som inte användes. Vill ändå dela med mig av dem då det är så tydligt vilken skillnad det är på vad oljebolagsägare säger och vad de gör:
“Bara om produktionen av fossila bränslen gradvis begränsas med konkreta bestämmelser kan vi stoppa utsläppen som förstör vår planet”
“Vi måste sluta ljuga för varandra och för oss själva. Klimathotet är verkligt och mycket större än vad vi verkar vilja ta till oss”
“Vi måste bland annat ge upp en hel del av det vi ser som självklart i vår livsstil”
Citat från St1s hemsida:
“Att tanka billigt ska vara enkelt”
“På våra St1-stationer har vi bara låga priser. Vi har inget mer att säga”
Under slutpläderingen fokuserade min advokat mycket på de oklarheter som fanns gällande vad som faktiskt bytts ut på bensinstationen, samt hur säkra vi kunde vara på att mitt agerande orsakat detta. Ett vittne hade talat om hur han försökt med olika medel och metoder för att få bort färgen, och hur den då spridit sig och påverkat andra områden än de som var sprayade. Eftersom det varit väldigt svårt att få klarhet i vad de olika delarna i de inskickade offerterna handlar om, och väldigt mycket resekostnader bakats in i offerterna, så menade min advokat att det blir fel att lasta mig för alla dessa poster.
Sedan var rättegången över (nja, det var ytterligare några moment jag inte beskrivit i den här texten, så får det vara). Utanför rättssalen skakade jag hand med och tackade min advokat samt åklagaren. Några av de stöttande medaktivisterna gav sig iväg innan vi kom på att det borde bli en gruppbild, men ett gott gäng var kvar när en förbipasserande tog ett sådant kort på oss. Jag blev generöst bjuden på lunch och kunde sedan ta ett relativt tidigt tåg söderut mot Malmö. Det var skönt att luta sig tillbaka på tåget, huvudsakligen nöjd. Efter rättegången fick jag frågan om “det är skönt att detta är över” flera gånger, men jag hade inte någon sådan förlösande känsla. Nej, det hade främst känts roligt och viktigt att ha den här rättegången.
Kom hem, började laga kvällsmaten, och allt blev annorlunda. I efterhand har jag tänkt på det såhär: under hela rättegången och vistelsen i Göteborg har jag varit klimataktivisten Björn. När min advokat frågade mig hur mina barn skulle påverkas om jag låstes in, då hade jag inte tillgång till några genuina känslor om detta (jag försökte, men det fanns inga känslor där). Först hemma, efter att ha kramat om Linda och barnen, så blev jag privatperson igen. Och det kändes jävligt jobbigt. Den aktivistiska peppen över att kunna få fängelse för en såhär mild aktion, och alla möjligheter som det innebär, det var helt bortblåst. Jag lagade mat argt, fick hög puls över köksskåp som var överfulla, gick stressat fram och tillbaka utan att komma på vad jag skulle laga, suckade frustrerat över att de idéer jag kom på skulle ta för lång tid att förverkliga. Vanligtvis är köket mitt element, min plats är vid spisen och det är här jag kan vara både kreativ, ha egentid och återhämta mig. Tänker att det arga både är en reaktion på det otroligt stränga straff åklagaren yrkar på och hela anspänningen av att vara på rättegång, och att andra delar av livet som tynger mig just nu “kommer ikapp” efter att rättegången var över.
Får under kvällen många fina meddelanden med frågor om hur rättegången gick och hur jag mår. Uppskattar alla dessa, men orkar inte svara. Blir enormt trött när jag försöker formulera enkla meningar, kan inte kort säga “hur det gick” eller “hur det känns”, upplever att allt behöver landa och smältas innan jag kan få ur mig något vettigt och sanningsenligt. Idag, dagen efter, är det lite lättare, möjligtvis för att dagen är fylld med andra åtaganden, välkomna distraktioner. Så är det just nu.